Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kroppsrutor

Sofia Olssons "Det bästa barnet".

Vårens serieutgivning domineras av kvinnors socialrealistiska, mer eller mindre självbiografiska album.
Alexandra Sundqvist tycker att de målar upp en mer differentierad erfarenhet än deras manliga föregångare i genren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERIER

SOFIA OLSSON | Det bästa barnet | Galago, 174 s.

JULIA THORELL | Fri kärlek | Kartago, 158 s.

HANNA GUSTAVSSON | Nattbarn | Galago, 180 s.

För några år sedan hade de virila männen tolkningsföreträde inom den självbiografiska svenska serien. Mikael Sol publicerade sin ligghistorik i ”Till alla jag legat med” (2008), Simon Gärdenfors drog på en noga dokumenterad och hejdlös road trip genom Sverige i ”Simons 120 dagar” (2008) och Martin Kellermans ”Rocky” omfamnade brudar med kaninöron lite här och var.

Hanna Gustavsson.Foto: Foto: Casia BrombergI de två förstnämnda böckerna fanns det ett egenvärde i att flytta fram gränserna, ingenting var för smutsigt eller litet för att skildra. Inte sällan skedde (det manliga) utforskandet på de perifera kvinnliga karaktärernas bekostnad.

När 10-talet stod för dörren hade den svenska självbiografiska serievågen, som började med Mats Jonssons ”Hey princess” 2002, spelat ut sin roll. Åtminstone för stunden. Den var inte längre explosiv. De intressanta, normkritiska och angelägna serierna stod i stället främst att finna inom den politiska satiren, exempelvis hos Sara Granér, Liv Strömquist och Nanna Johansson. Samtidigt är deras seriebetraktelser sällan personliga, i den mening att den egna, privata erfarenheten aldrig uttalas. Den är snarare ett bränsle, en osynlig katalysator.

 

Sofia Olsson.Foto: Foto: Ola KjelbyeMot bakgrund av detta är det särskilt roligt att se att vårens serieutgivning domineras av mer eller mindre självbiografiska, alternativt socialrealistiska berättelser, med kvinnliga subjekt – vilka, i en narrativ tradition, adresserar frågor kring normalitet, sociala strukturer, sexualitet och tvåsamhet.

I ”Det bästa barnet”, uppföljare till albumet ”Hetero i Hägersten” (2010), tecknar Sofia Olsson en nära, självbiografisk skildring av ett typiskt hippt kulturarbetande medelklasspar - och deras längtan efter en egen unge. Överallt i närförorten guppar runda magar, lekparkerna är fulla av osnutna näsor - men ingenting händer. Längtan blir till en klump i den tomma magen, medan fertilitetsbehandlingarna avlöser varandra. Samtidigt tvivlar paret i det tysta. Till snubben, en sen kväll, ramlar i säng med sin tjejkompis. Det hägerstenska parförhållandet rasar som ett korthus i vinden. Kvar blir hormonsprutorna, gyn-tiderna och platsen i IVF-kön.

Julia Thorell.Foto: Foto: Tomas GidénMen kanske är det värt att fortsätta försöka få barn ändå? Kanske kan det se ut på ett annat sätt, det där med att bilda familj?

 

Med utgångspunkt i att ”banden som binder oss samman är sköra som sytråd och egentligen bara består av en känsla...” synar även Julia Thorell, serietecknaren bakom albumet ”Juni” (2012) tvåsamheten i sin nya serieroman ”Fri kärlek”.

Via historiska återblickar till bland annat den borgerliga mannens myntande av begreppet ”fri kärlek” i slutet av 1800-talet, slår hon fast att kärleken, i alla dess former, är en konstruktion. Så väl i sin mest materiella, borgerliga skepnad, som i ett promiskuöst icke-materiellt hippiekollektiv på 1970-talet. Så också för huvudpersonen Juni, före detta Konstfackselev och frilansande illustratör.

Liksom paret i ”Det bästa barnet” kämpar Juni och hennes pojkvän för att hålla förhållandet levande. Samtidigt tänker Juni på andra, ofta. Hon fantiserar om grannen och om läkaren som ska undersöka henne när hon tror att hon svalt glas. Till exempel.

Hon gör slut, hon vill vara fri, segla bort. Sedan ger hon sig ut i dejtingkarusellen igen. Men den gör henne bara mer depraverad. Till slut förvandlas hon till en cynisk, fyrkantig robot. Nollställd, känslolös. Livrädd för riktiga känslor. En känslomässig resa som gestaltas i bilderna, vilka går från att vara suggestiva och virvlande till kantiga och hårda.

 

Medan 14-åriga Ingrid, den truliga huvudpersonen i Hanna Gustavssons debut ”Nattbarn”, navigerar det normativa minfält som tonårstiden oftast är. Delvis genom att kolla på porr, onanera och träffa en dubbelt så gammal skolfotograf som heter Stefan. Det är en tät, noga avvägd, skildring där de svartvita rutorna lotsar läsaren mot det ofrånkomliga vuxenblivandet.

”Det bästa barnet”, ”Fri kärlek” och ”Nattbarn” kan läsas som dialoger med kulturella konventioner och normalitet. Det finns en föreställning om hur ett lyckat liv, en lyckad familj eller ett lyckat förhållandet bör se ut. När föreställningen spricker, när tvivlet rotat sig för djupt, när vi inte är nog kåta på varandra - då lämnar vi. Oftast. Men kanske finns där en mellanväg, eller åtminstone en egen väg?

Det är också tre böcker om att vara kropp, om sexualitet, om att få vara sin egen – och om att äga sitt eget tolkningsföreträde. Vilka, med sina i olika temperament, målar upp en betydligt mer personlig och differentierad erfarenhet än den som står att finna i de manliga föregångarnas liggskildringar.

 

Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se