Nils Schwartz arbetsplats står orörd på redaktionen. Som om han skulle komma in som vanligt, läsa tidningarna, skriva en text och sätta rubriker. Trots att han inte har varit här på snart ett år, har vi inte velat städa det. Nisses skrivbord ska överleva honom själv. Det är så det ska vara.
Han började medverka på Expressens kultursida 1982 och anställdes några år senare. Sin socialistiska läggning till trots blev han obrottsligt lojal sin liberala arbetsgivare, och fram för allt den brokiga kulturredaktion som han kom att stå mycket nära. Under en tid vägde han en gång om året sina utklippta recensioner. Tyngden av hans höga produktivitet gav honom uppenbarligen viss tillfredsställelse.
Men mest av allt var hans liv i litteraturens och teaterns tjänst. Svårt cancersjuk sörjde han läslusten.
Under ett besök den sista tiden sa att han att läsningen för honom hade varit ett bildningsbygge, och att det "inte är någon idé att foga tegelstenar till en rivningskåk". Efter det skulle energin för en kort tid återvända. Då plöjde han igen "som faan", och det syntes en glöd i ögonen, i kontrast till den allt sprödare kroppen.
Nisse lyckades att bli både en kritikernas kritiker och den läsande allmänhetens. Han hade en analytisk svetslåga, parad med en (ibland förödande spetsig) formuleringsglädje och humor. De cyniska elakheterna blev dock färre med åren. När han fick Expressens Björn Nilsson-pris sa han i en intervju att han blivit mindre intresserad av utanpåverket: "Stil är bara något som uppstår när man försöker dölja en bildningslucka", meddelade han med typisk precision.
Mario Vargas Llosa, Péter Nádas, Lars Norén och Philip Roth var alla exempel på författarskap som berörde och delvis förändrade honom. När Akademien rynkade på näsan åt Roth, blev den antiauktoritäre Schwartz desto mer entusiastisk. Liksom Roth värjde sig han också mot alla krav på ideologiska och estetiska raster över litteraturen, och i förlängningen kritiken. Nisse ville vara sann mot sin egen upplevelse.
I mitten av livet kom Nils Schwartz att utveckla ett djupt intresse för den judiska erfarenheten. Kanske spelade det roll att han vid den tiden hängdes ut av antisemitiska Radio Islam, som en av judarna som sade härska över Expressens kulturredaktion. Nu råkade han bara ha det ibland judiska efternamnet Schwartz, men hans gärning som kritiker för att förmedla kunskap kring den judiska kulturen och vittnesmålen är betydelsefull.
Nisse tillhörde en äldre generation män, hårt drillad att med alla medel hålla infernot där inne i schack. Som skribent var han tvivelsutan intellektuellt driven, men identifikationen kunde också bli stark. Nisse var först i svensk press med att introducera Karl Ove Knausgårds "Min kamp", med det skakande porträttet av en tyrannisk fader i centrum. Schwartz bana som disputerad litteraturvetare och kritiker tycktes vara en ständigt pågående revolt mot hans egen brutala pappa som också tvingade honom att bli gymnasieingenjör.
När han hade läst Sigrid Combüchens "Spill" och Kristina Sandbergs Maj-serie, om de tystade kvinnorna och hemmafruarna i det moderna Sveriges framväxt, kom han till redaktionen, omtumlad och ville berätta. I dessa böcker såg han sin mor.
Efter pensioneringen vid 67 år anlände han punktligt till Expressen ett par gånger i veckan i sin roll som "kritiker emeritus", för att på sensommaren 2015 meddela att han inte orkade färdigställa recensionen av Björn Elmbrants "Innan mörkret faller", om 1930-talets politiska vägval inför fascismen. Orken tröt, men kanske gjorde också en sorg över de mörka stråken i samtiden sig påmind. Han var inte ledsen över att han själv var på väg bort, men formulerade en oro för världen som hans dotter och tre barnbarn skulle leva vidare i.
Nils Schwartz personifierade inte bara kritikens ställning på Expressens kultursidor, utan också humanismens.
FAKTA/Nils Schwartz 1944-2016
Nils Schwartz föddes i Helsingborg och började sin yrkesbana som kritiker i Helsingborgs Dagblad. 1979 disputerade han på en avhandling om Eyvind Johnsons tidiga författarskap.
1982 började han skriva i Expressen, och från 1985 fram till pensioneringen 2011 var han anställd på kulturredaktionen, där han kom att bli en tongivande litteratur- och teaterkritiker. Med särskild finess låg hans penna i många år bakom kultursidans satirspalt Ankan. 2012 instiftades Expressens satirpris Ankan, till Nils Schwartz ära. Han var också verksam som tv-kritiker på tidningen.
Efter pensioneringen fortsatte Nils Schwartz som frilanskritiker i Expressen, men avslutade sitt medarbetarskap på grund av sviktande hälsa sommaren 2015.
Schwartz tilldelades 2007 Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik, 2010 Aftonbladets Axel Liffner-stipendium samt 2013 Expressens Björn Nilsson-pris.
Han dog på kvällen den 13 maj och sörjs närmast av dottern Ann med familj.
Se Nils Schwartz möte med Filip och Fredrik i "Kultur-Expressen".
Läs intervjun från Nils Schwartz möte med Lena Andersson.
Läs Björn af Kleens intervju med Nils Schwartz.
Läs Nils Schwartz recension av Sigrid Combüchens "Spill".
Läs Nils Schwartz recension av Karl Ove Knausgårds "Min kamp 1-3".
Läs Nils Schwartz artikel om sin värnplikt som radikalpacifist.
Läs Nils Schwartz artikel om sin barndoms läsupplevelser.
Läs Nils Schwartz artikel om införandet av rökförbudet på krogen.