Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kritikernas unisona allsång klingar falskt

Håkan Hellströms konsert på Ullevi hyllades av en samstämmig kritikerkår. Foto: Jan Wiriden

First Aid Kits nya album höjs till skyarna medan Håkan Hellströms konsert på Ullevi utnämns till "bäst i världen". Vad händer med det kritiska uppdraget när den nya musikekonomin skapar betygsinflation?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag börjar lyssna på First Aid Kits nya album "Stay Gold" har jag recensionsbetygen i bakhuvudet, bara fyror och femmor och ”klassiker”-stämplar. Jag förväntar mig indie-americana på högsta nivå.

Vad jag hör är talangtävlingspop. Lyxig produktion och ursnygg systersång men intetsägande låtar – melodisvaga, uttryckslösa, storybefriade. Att First Aid Kit inte lyfter över genrens klichéer hörs extra tydligt när jag direkt efteråt råkar spela lite Jerry Reed från 1968.

Jag nämner detta på Twitter. Andra stämmer in och berättar om vad de själva spelat efteråt, för att få perspektiv på sina förvirrade First Aid Kit-besvikelser: allt från Gram Parsons till Sharon Van Etten. Ytterligare andra invänder att det går ju inte att jämföra First Aid Kit med Parsons. Nehej, varför inte, undrar jag, om vi pratar om fem-plus-americana?

 

Eftersom jag har den största respekt för Nils Hansson i DN och Jan Gradvall i DI förväntar jag mig att få skillnaden mellan deras syn och min någorlunda förklarad i deras hyllande recensioner. Hansson skriver långt men bara om hur ”snyggt” det låter, inte ett ord om låtkvaliteten som brukar vara ett fundament i genren.

Gradvalls recension är desto kortare, består av endast tre ord: ”Ni vet redan.”

Några dagar senare får Håkan Hellström lika rusiga klassikerbetyg för sin arenakonsert i Göteborg, och GP:s recensent sammanfattar i faktarutan: ”Bäst: Allt. Sämst: Inget.” I texten utvecklas resonemanget inte längre än att ”haters gonna hate” men för ”alla oss andra” är detta ”bäst i världen”.

Konsensus är för klimatforskare, inte för rockkritiker – ty då får vi till slut nöja oss med hejarklackens förmåga till nyanser och djupseende.

När jag kollar igenom tongivande kritikers betyg på svensk pop det senaste året tror jag först att jag räknat fel – exempelvis har Jan Gradvall gett fyror eller femmor till 20 av de senaste 23 svenska skivsläppen han recenserat. Ur såväl pop- som popkritikhistoriskt perspektiv är denna kvalitetsekvation omöjlig.

Och det är nog exakt där sanningen ligger – att själva kritikerperspektivet inte längre är det traditionella.

 

Gradvall är Sveriges i särklass bäste popkritiker, med ett unikt kunnigt branschperspektiv som jag älskar. Ingen ger lika mycket bakom-kulisserna-insyn i det svenska popundret. Men baksidan är att just ”det svenska popundret” blivit en normerande måttenhet för kvalitet: Gradvall hånar brittisk pop just nu för att vara för bakåtsträvande nostalgisk, men hyllar First Aid Kit för egentligen samma vintage-formel.

Möjligen finns det problem med att kritiker sitter på dubbla stolar och har förtroendeuppdrag i musikbranschen, men det är inte min förklaring till betygsinflationen. Jag tror snarare det handlar om att när folk inte längre betalar för skivor styckesvis uppstår risken att recensioner devalveras till ”rekommendationer” i nivå med tipsen som auto-flödar från Spotify, Itunes och Amazon. Kritiker guidar inte längre till skivköp utan till vad som ska playlist-addas på Spotify. Men läsarnas och musikkonsumenternas tid i dag är minst lika dyrbar som deras fysiska skivköp var i går. Och om inte ens kritiken ansvarar för ett djupare, vetenskapligare perspektiv, vad innebär det på sikt för kulturen? Jo, nyanserna mellan substans och yta suddas ut, First Aid Kits talangtävlingspop jämställs med Bon Iver.

 

Jag avser nu inget negativt med uttrycket ”talangtävlingspop” i sig. First Aid Kit-systrarna fungerar som fantastiska förebilder för min dotter på ett sätt som gamla Jerry Reed-skivbörsfynd aldrig skulle kunna göra, och jag älskar att följa talangtävlingar ihop med henne.

När jag var i hennes ålder – i den 1970-talets guldålder som formade modern rockkritik – fanns inte det här ”halvsteget” mellan små barn och stor pop, där låtmaterialet är covers på den stora popen men framförs av amatörtalanger mycket närmare barnen som tittar. Via talangtävlingarna identifierar sig barnen med resan och inte bara målet, den färdiga stjärnan. På så sätt är talangtävlingarna i dag för min dotter vad punken var för mig i slutet av 1970-talet.

Men det ger ett svårbemästrat perspektivskifte för popkritikern. Punken producerade konst på hög nivå, det gör inte talangtävlingarna. Däremot påverkar de hela popbranschen på fler sätt än vi kanske vill inse.

 

Kjell Häglund

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!