Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kristoffer Leandoer: Namnsdagsflickan

Ur Namnsdagsflickan.Foto: Ill. Åsa Ekström

Hanna Höglund läser den könlösa mangaserien Namnsdagsflickan av Leandoer och Ekström.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Manga

KRISTOFFER LEANDOER, TEXT OCH ÅSA EKSTRÖM, BILD | Namnsdagsflickan | Bonnier Carlsen | Ålder 12+

Seriehybriden Namnsdagsflickan är den mest könlösa mangan jag läst, och det i en genre som nästan alltid har en eller två gränsöverskridare någonstans i intrigen.

Det är sällan man efter genomläsning upptäcker att man fortfarande inte vet vilket genus de unga huvudpersonerna tillhör eller hur gamla de är. Så är det i Namnsdagsflickan och det ger historien en sfäriskt flytande kvalitet som jag tycker om.

Ekströms illustrationer – som förutom människor också fångar stockholmsmiljöer ömt och precist – gör berättelsens centralfigurer Kim och Robin långsmalt androgyna och spetsnästa på typiskt mangavis, så där får man inte heller ledtrådar. Tillslut blir det i alla fall kärlek och är de båda killar eller tjejer är det inget som det sägs något om, även om de inte vågar visa sig ihop för Robins mamma riktigt än.

Bristen på könstillhörighet i en tid av hen-debatt och transpersoners rätt att slippa sterilisering är i högsta grad politisk och egentligen intressantare än själva storyn som utspelar sig på tre plan: realism, fantasivärld och superhjältemanga med Robins lillasyster som vandrare mellan världarna.

Kim och Robins påhittade universum Berghendia känns länge som en outvecklad fantasykliché med sina flygande väsen, sin magi och härer som krigar, men utan den episka fantasyns charmiga nörderi och detaljkartor. Kims egentecknade superhjälteserie Kassandra Karat är roligare, med lägre pretentioner men inte mindre känslomässig impact.

Talande är att ju färre Ekström-bilder på ett uppslag desto mindre svänger det om den här queerberättelsen, som hade gjort sig ännu bättre som helmanga än som seriebok med allkonstverk-ambitioner.