Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kristofer Ahlström: Bara någon att straffa

Kristofer Ahlström. Foto: Emily Dahl
Aase Berg läser debutanten Kristofer Ahlströms stämningsskapande Fårö-roman Bara någon att straffa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
KRISTOFER AHLSTRÖM | Bara någon att straffa | Forum, 266 s.

Det jag i första hand associerar med Fårö är karg skönhet, knappast bitterhet. Men efter att ha läst Kristofer Ahlströms debutroman fattar jag inte längre varför alla statusmänniskor vill ha hus där - gud vad den där ön verkar deppig när den bildar fond för en vardagsverklig uppväxt.
I likhet med David Vikgren, som kom med diktsamlingen Folkmun för några veckor sen, går Ahlström hårt åt turist-illusionen: paradiset, också om det som på Fårö är kärvt, existerar bara för den som lämnar vardagens krav bakom sig och inträder i en idealiserad fantasiberättelse.
Det gör inte huvudpersonen i Ahlströms bok. Denna unga kille är visserligen utflyttad till Stockholm, men åker tillbaka till uppväxttrakten för att delta i sin mammas begravning. Som kompanjoner har han en barndomskompis, en grinig och döende gammal lokalgubbe och en borgarklassig turistflicka med risig psykisk status.
Tillsammans ger de sig in i en alltmer förbittrad och destruktiv spiral av våld och vandalism, baserad på känslor av underklassigt underläge. Men klassbakgrunden räcker inte som förklaring, och det ser jag som romanens svaghet: förfördelad aggressivitet är inte intressant om den saknar relation till individuell psykologi.

Vem huvudpersonen har varit under tiden i Stockholm får läsaren inte veta, inte heller vem han är bortom sin barndoms präglingar, jag vet alltså ingenting om hans utveckling eller personlighet som vuxen, men desto mer om hans regression.
På ett sätt är det lysande tänkt, eftersom romanen faktiskt enbart utspelar sig i det märkliga och destruktiva mötet mellan minne och sorg, men samtidigt kan jag inte låta bli att se den in-snävade tidens titthålspsykologi som en onödigt enkel utväg. Författaren slipper svårigheterna med att koppla kristillfällets ångest till vardagslivet, och besöket i det statiska helvetet blir lätt ett slags inverterad paradisturism.
Men den här romanen läser jag inte i första hand för att bli klokare på bitterhetens psykologi, utan för det vackra och intelligenta språket och Ahlströms förmåga till stämningsskapande och miljögestaltning.
Dessutom är både vänskapsskildringen och porträttet av mamman direkt utsökta. För att inte tala om nyanseringen av den idealiserade provinsen. Det medialt och bergmanskt framfantiserade Fårö kommer aldrig att bli sig likt igen, åtminstone inte på min Sverigekarta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!