Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kristian Lundberg som Malmös Lasarus

Kristian Lundberg.Foto: Caroline Andersson

Kristian Lundbergs nya roman fortsätter det självbiografiska temat från "Yarden". Ulf Olsson besöker en ekokammare av upprepningar, omtagningar och Bibelcitat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

KRISTIAN LUNDBERG

Dagar bland skuggor, träd och vatten

Wahlström & Widstrand, 182 s.

En text gjord av ord som liksom vill slita sig loss från boksidan och bli röst, bli mässande sång – ungefär som bönen lämnar böneutroparen, lämnar kroppen för att flyga genom världen.

Kristian Lundberg fortsätter i "Dagar bland skuggor, träd och vatten" det självbiografiska skrivande som med "Yarden" och "En hemstad" gjorde honom till en av de författare vi måste läsa.

De är positionsbestämningar, också klassmässigt, förankrade i Malmös gatunät, och samtidigt existentiella hållpunkter: ”Det jag antecknar nu naglar fast mig i världen”.

 

Självupptagen vädjan om nåd

Lundbergs nya bok är en ekokammare, full av upprepningar, omtagningar, av bibelcitat och populärkulturella varianter på bibelcitaten: den är rituell, liturgisk, malande monoton – och djupt gripande.

"Dagar bland skuggor, träd och vatten" kan kallas en självbiografisk roman. Men egentligen är den en bön, en självupptagen, antänd vädjan om nåd och befrielse, från egna svek och egen sjukdom, från ensamhet och utplundring, Den bär ett fruktansvärt begär efter att få födas på nytt, få stiga upp från de levande döda likt evangeliernas Lasarus.

Men Lundberg är mer författare än så, och samtidigt som klagosången stiger från sidorna formulerar han en sorts poetik – och hans senaste bok var just en poetik.

Romanen formas till en brinnande undran om inte sanningen finns i det som inte sägs. Lundberg anför ikonen, och hävdar att dess sanning består i det som inte målats: ”Det osynliga i bilden är det som avgör bildens innehåll.”

Därför är heller inte en människa det hon säger sig vara, hon är ”sin egen tystnad.”

Den tystnaden måste ändå på något vis benämnas och utsägas: det är litteraturens villkor.

Lundberg antyder ett liv i utsatthet och övergivenhet, kärlek och begär, och han finner en sorts botten: ”Mitt liv är enkelt.”

Det är en människa: ett enda tyst rop ur djupen.

 

Ulf Olsson