Kräkfrossa

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi lever

 i otrygga tider. En yngre familjefar greppar barnvagnen och avslutar småpratet med spärrvakten vid Thorildsplans t-banestation. - Nä, nu ska vi hem och ta hand om sjuka mamma. Hon åkte på kräken i går. En kall hand kramar mina inälvor.

Som en annan

 straffande ängel vandrar Kräken från barnstuga till radhusstuga, från lunchmatsal till innerstadslägenhet. Hur ska man förstå den fasans fascination som svenska folket - eller i alla fall svenska medier - utvecklat för den sjukdom som för inte så länge sedan kallades "maginfluensa"? Det är inte bara det fysiska hemskheterna. Det handlar också om metafysik. Vinterkräksjukan påminner en om att ens identitet är byggd på vulkanisk mark. Lavan bara kommer, och det finns inget man kan göra åt det (förutom då att alltid tvätta händerna efter resor med kollektivtrafiken och före måltider).

Man blir mycket

 påtagligt upplyst om att ens egen vilja är villkorad. Man förlorar kontrollen över sin kropp och sitt beteende. Magen gör uppror, brukar man ibland säga. Ett träffande uttryck. Monarken tvingas böja knä för massornas osmälta vrede. Att ta kommandot över sin egen kropp är målet och meningen med fostran och socialisation.  Djur och spädbarn är slavar under sina drifter, begär och fysiska behov.  Den vuxna människan, i synnerhet den vuxna människa som identifierar sig med medelklassen, den mest viljeberoende samhällsklassen av alla, disciplinerar sin kropp med paragrafer och polispatruller. Det mesta gör man inte. Man luktar inte. Man rapar inte. Man äter inte mellan måltiderna. Man svettas inte under armarna. Man tänker inte sexistiska tankar. Man ligger inte och drar sig på morgnarna. Man tittar inte på skräp- tv. Man äter inte socker och fett. Man röker inte. Man snaskar inte chips.

I alla tider

 har de självtuktande klasserna sett med skräckblandad fascination på alla som låter kroppen härja fritt, eller åtminstone skulle kunna tänkas göra det, som i stället för att styra undan sina begär låter sig styras av dem: tattare (på den tiden de fanns), infödingar (på den tiden de fanns), arbetare (innan de blev skötsamma och kom i regeringsställning), raggare (innan de blev kulturhistoria), dokusåpadeltagare.

De sistnämnda

har under ett antal år spelat en viktig roll för att stärka och skärpa den svenska medelklassens allt svagare och allt mer diffusa självbild. I dokusåporna har den impulsstyrda kroppsligheten fått härja fritt. Där har folk slagits och supit och skränat och haft sex helt tygellöst, så snart de fått lust. Medelklassens mardrömmar förverkligade, det sociala caliciviruset synliggjort.  Det fina med dokusåporna har varit att respektabiliteten ohämmat har kunnat låta sin indignation över omoral och sin rädsla för smittspridning flöda utan att riskera att anklagas för klassförakt eller rasism. 

Det är, tror jag

, en av förklaringarna till att dessa teveprogram just i Sverige under ett antal år tillmättes en närmast osannolik betydelse - främst kanske av alla som avskydde dem och därför, får man anta, inte tittade på dem.  I andra länder saknas ofta den svenska finkänsligheten. Där går man rakt på socialgruppen utan att passera tevestudion. I USA talar man öppet om white trash. I det välsorterade klassamhället England hånas the chavs, logo-tomerad underklass som älskar märkeskläder och paret Beckham. Till och med i ett så pass socialdemokratiskt land som Tyskland oroar sig de välartade grupperna numera mindre för de "svaga grupperna" och mer för  "der Unterschicht", samhällets källarbefolkning, som känns igen på att dess medlemmar är tjocka, äter skräpmat, tittar på skräp-tv, döper sina barn till "Sidney och Denise" och inte har, och aldrig kommer att få, ett riktigt jobb.

I den föraktfulla rädsla

 (skulle också jag kunna bli smittad, utslagen?) som medelklassen känner när man konfronteras med berättelser om vildingarnas ö finns också nästan alltid ett styng av förträngd avund, det väluppfostrade barnets längtan efter att åtminstone en enda kväll få slippa borsta tänderna. En stiliserad medelklasshjälte som John Cleese har byggt sin karriär på att gestalta den kramp som uppstår när sådana begär stryps med skolslipsen.  Medelklassens förhållande till underklassen skiljer sig egentligen inte så mycket från dess förhållande till överklassen. En blandning av rädsla, förakt och avund - möjligen med tyngdpunkten förskjuten mot den sistnämnda känslan. Liksom underklassen kan ju, åtminstone i medelklassens fantasi, överklassen omedelbart och alltid tillfredsställa sina begär och lustar. Don Juan är ett slags ur-brat.

Numera tycks också

 relationen mellan societeten och chipssnaskarna blivit närmast symbiotisk. Stureplan är den schablonartade sinnebilden för den utvecklingen i Sverige. Festprissar från både slott och dokusåpa. Och ute i stora världen partajar white trash-drottningen Britney Spears med vulgoprinsessan Paris Hilton. Sprit, cigaretter, skandalösa scener. Förmodligen är de inte ens främmande för att dela på en påse chips. Jojo, mumlar man med skräckblandad fascination. Sedan tvättar man händerna så röda och torra att inte ens den norska mirakelsalvan hjälper. Man vill ju inte bli smittad.