Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kostymerna vinner

En av sex uppklädda teaterapor.
Foto: Klara G

Jag läste med stor behållning Joakim Pirinens nyss utkomna novellsamling "Den röda drömmen", där han med virtuos språkbehandling och skenande fantasi parodierar ett antal litterära genrer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 Men jag undrade i mitt stilla sinne hur Nils Poletti skulle lyckas överföra dessa texter till scenen på Turteatern. Jag kan i och för sig förstå projektet - Poletti och Pirinen har dragningen till det absurda och groteska och bisarra gemensam. Men ordekvilibristik fungerar sällan som scenspråk, de verbala poängerna faller lätt bort när skådespelarna samtidigt ska gestalta rollkaraktärer.

Nu visar det sig att "Den svenska apans 100 röda drömmar" bara använder sig av en av texterna i Pirinens nya bok - resten är hämtad från hans tidigare noveller. Men farhågorna besannas - Polettis och Pirinens var för sig vildvuxna fantasi lyckas inte riktigt samsas på scenen, och det är Pirinen som förlorar mest på det. Fast uppsättningens vinnare är för den skull inte Poletti, inte heller de sex tappert kämpande skådespelarna, utan kostymtecknaren Lena Lindgren och scenografen/ljusdesignern Markus Granqvist.

26 texter avverkas i scener som någorlunda smidigt hakar i varandra, och för varje scen tillförs nya detaljer i skådespelarnas alltmer spektakulära dräkter, vilka förstås hämtar inspiration i Pirinens serieteckningar. Denna successiva påbyggnad av utstyrslarna skapar en växande täthet i föreställningen i takt med att ögat tar över uppmärksamheten från örat samtidigt som publikskratten märkbart mattas efter paus.

Det i sin tur beror nog mest på att Polettis urval lägger alltför stor vikt på det äckelframkallande och det skabrösa, ett drag som förvisso är framträdande hos Pirinen men knappast till den milda grad. De grepp som säkert är avsedda att vara chockerande blir bara tjatiga när de upprepas gång efter annan. Dessutom tillhör Turteaterns publik knappast dem som låter sig chockeras.

Varför inte be Pirinen om en nyskriven originaltext för teatern nästa gång? Den som sett eller hört "Familjen Bra" glömmer den aldrig.