Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Korvstoppning

Alliansen lider av idéfattigdom. Foto: Christian Örnberg

Svensk politik får allt svårare att dra till sig unga begåvningar.

Mattias Svensson vittnar om hur idéerna kvävs hos de nya Moderaterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Anders Borg kom fnissande fram till mig på Moderatstämman 2003. En av ledamöterna i partistyrelsen hade på fullt allvar undrat vad det där med avreglerat jordbruk skulle vara bra för.

För en person med nationalekonomisk skolning är det en lustig fråga. Slå upp valfri grundkursbok och jordbrukspolitiken i västvärldens stater står som exempel på galen politik. Prisgarantier till bönderna leder till överskott av varor - smörberg och vinberg. Det gör maten dyrare i våra affärer och berövar fattiga människor en möjlighet att bli rikare genom att sälja till oss. Alla utom bönderna i väst förlorar.

Ändå är jordbrukspolitiken kvar, försvarad av välorganiserade intressen. Moderaterna har exempelvis ett särskilt jordbrukarråd - en kvarleva från det korporativistiska 1970-talet.

Anders Borg verkade dock genuint förvånad över avregleringsmotståndet på stämman, den som valde Fredrik Reinfeldt till partiordförande. I hans ögon var det nog ren okunskap.

 

Numera är Borg själv den där moderata politikern som undrar vad det här med avregleringar ska vara bra för. Som när det kom ett genomarbetat förslag om hyresavregleringar före sommaren. Förnyaren har blivit en bromskloss. Ett omfångsrikt Alliansmanifest kan svårligen dölja att reformviljan klingat av. Kommande mandatperiod vill man inte ens sänka skatterna.

Bristen på nytänkande och dess konsekvenser låter sig kanske bäst illustreras av hur det gick när Annie Lööf i Almedalen 2012 tog sats för att få fram "ambitiösa reformer för fem viktiga samhällsområden". Det var det som blev korvgrillningen i Maramö och arbetsgrupper som aldrig levererade. Som sedan kulminerade med att allianspolitiker och deras ditkommenderade tjänstemän stod och stampade till en övertaggad proffsunderhållare på en kickoff. Tjänstemän i allianspartierna messade desperata anrop till närstående: "Jag vill inte vara här!".

Lika lockande som de politiska uppdragen och tjänsterna kan vara för begåvade människor när man är med och utformar politik, budskap och strategier, lika förnedrande känns de när man är avlönad rekvisita på de där mötena som "måste" ha en publik.

 

Ja, jag vet vad partigängarna svarar: Politik är inget seminarium! De har rätt. Politik är avvägningar, utredningar och kompromisser. Politik är möten i tekniska nämnden på torsdagskvällar varje månad. Politik är dåligt fungerande högtalaranläggningar på vindpinade torg.

Att få in idéer, argument och stora diskussioner är inte lätt. Trots intentionerna om en levande idédebatt blir det ofta rätt taffligt. Som nybliven moderat tjänsteman i riksdagen i början av 2000-talet minns jag hur jag tänkte "äntligen!" när gruppledaren förklarade att vi borde ses en kväll och dricka vin och diskutera idéer. Väl där ägnade gruppledaren kvällen åt att förklara de moderata idéerna, som låg närmast de tyska Kristdemokraternas och gick ut på att bli ett brett och maktbärande parti. Det var inte ens läge att fylla på vinet, lådan stod längst bort i hörnet.

I våras var jag - tack vare Moderaternas partibistånd - på konferens i Istanbul, arrangerad av turkiska ALT, Association for liberal thinking. En omtumlande intellektuell upplevelse där alla dagspolitikens tuffa frågor - homosexuellas rättigheter, kurdernas situation och tolerans för de rika (men inte för att bli rik genom korruption) - vreds och vändes på i ljuset av landets idéhistoria och tänkare som Friedrich Hayek, Thomas av Aquino och Muhammed. Jag inte vet när jag hörde en diskussion på den nivån i Sverige senast.

Sista dagen kom jag i samspråk med en ung kvinna i slöja som inte frågat så mycket på seminarierna. Hon berättade att hon var nyfiken på politik men att det låg lite utanför hennes studieområde: partikelfysik. Nästa år skulle hon praktisera vid partikelacceleratorn i Genève.

Svensk politik lockar inte den sortens begåvningar. Jag tror det kan ha med nivån på diskussionen att göra.

 

Mattias Svensson

kulturen@expressen.se

 

Mattias Svensson är redaktör på tidskriften Neo, författare och tidigare moderat tjänsteman. Han senaste bok är "Glädjedödarna, en bok om förmynderi" (2011).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!