Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Koons kan konsten

Jeff Koons: "Michael Jackson and Bubbles".
Charles Ray: "The new beetle".
Katharina Fritsch: "Madonnenfigur".
Jeff Koons: "Balloon dog".Foto: Maja Suslin
Jeff Koons: "Metallic Venus".Foto: Maja Suslin

Nils Forsberg ser dyrbara skulpturer på Moderna museet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Skulptur efter skulptur

Moderna museet

Stockholm

Till 18/1

"Skulptur? Det är något man krockar med när man backar lite för att titta på en målning." Den abstrakta expressionistmålaren och citatmaskinen Ad Reinhardt hade inte mycket till övers för skulptur. Han talade med åtminstone ett par århundradens uppfattning i ryggen, den tredimensionella konsten haft svårt att hävda sig mot måleriet på statusstegen.

Det är en anledning till att en undersökning av den samtida skulpturens belägenhet, dess utveckling och dess relation till Duchamp och popkonst inte heller låter så vansinnigt säljande, och man kan ju stilla undra om den här utställningen hade blivit av utan den stjärnglans som en av deltagarna bidrar med.

Nämligen Jeff Koons.

Världens dyraste nu levande konstnär, med en odiskutabel kändisaura och en i konstform gestaltad relation med porrstjärnan och politikern Ilona "Cicciolina" Staller i bagaget är Koons så publik att inga konstteorier i världen kan skrämma bort besökarna.

 

Risken att krocka med någon skulptur är också försumbar. Verken är stora och står luftigt uppställda i museets stora sal, som om de var inbegripna i ett samtal med varandra och besökarna. Charles Rays skalförskjutningar och transformationer skärper synen och uppfattningen av rummet och, ja, verkligheten, medan Katharina Fritsch leder tankarna till en osalig drömversion av bröderna Grimm. Hennes "Spöke med blodpöl" är direkt otäck, som en gestalt från Böcklins "Toteninsel" som står i ett hörn av utställningen och sprider dålig stämning.

Allt medan Jeff Koons på maximalistiskt vis är både verklighet och dröm på samma gång. Michael Jackson med sin apa i abnormt förstorad och förgylld porslinsfigurinstil eller en gigantisk ballonghund av högglanspolerat rödlackat rostfritt stål är försök att låta det flyktiga och uppumpade (kändisskap, konstpriser, luft) få fast form, att på ett extremt komplicerat och dyrt sätt bevara det massproducerade, efemära, smaklösa för evigheten.

 

Vad är meningen med det i ett större perspektiv? Är det intressant? Ja, kanske. Och nej, egentligen inte särskilt. Men Koons har nått en nivå där museer behöver honom mer än han behöver dem. I linje med det får utläggningar om hans konst något lite överflödigt över sig.

Han bara är, storslagen och kitschig, tom och allt på en gång. Eller som kanske onelinermästaren Reinhardt torrt konstaterade på sin tid: "Konst är konst och allting annat är allting annat".