Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konsten att leka

ORIGINALET. Hos Bus får alla leka fram en egen Alice.

Margareta Sörenson går på tekalas nere i BUS lekfulla källare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det har ju talats mycket om kulturpolitik kring detta årsskifte. Den vilar på samhällets förståelse av och förhållningssätt till de sköna konsterna.

I "Alice tekalas" hos Barnens Underjordiska Scen i Stockholm får alla leka Alice i en lustfyllt experimenterande interaktiv teater.

BUS verksamhet är svårbedömd i det som kan mätas, den är evigt underfinansierad och ifrågasatt av politiskt valda, men desto mer tungviktig när det gäller konstnärlig kreativitet. Efter år av Strindbergs Drömspels-lek är det nu dags att leka Alice.

Lilla E försvinner ner i kaninens hål och landar mjukt i BUS märkliga källare. Ett dukat långbord i barnhöjd bjuder in till tekalas, men lilla E kniper åt sig en chokladmuffin i farten och sen är hon borta.

 

Jag rör i min tekopp och ser i ögonvrån hur hon rusar förbi med ett prickigt Alice-hårband knutet om håret. Hennes kännedom om Lewis Carroll, Alice-boken, logiska tankenötter eller ens Disneyfilmen är obefintlig. Men nu ilar hon mellan smårummen med andra barn och är Alice.

Konst och kultur ska finnas för alla. En politik för konst måste kunna acceptera att tidskrifter och böcker och teater behöver samhällets stöd fast de behagar se ut på allehanda vis.

Lilla E fattar direkt, medan jag, iförd en grandios drottninghatt från utklädningshörnet, behöver mer tid. Som en ledamot i en kulturnämnd, förmodligen.

Lilla E nappar direkt på den subtilt skissade teaterlek som BUS-lekarna föreslår. Väntar tåligt inne i jätteboken på vars pärm det står skrivet "Alice". Länge! Så knackar någon på pärmen och ut väller massa barn under jubel.

 

Flödet och avsaknaden av såväl riktning, omedelbar mening som resultat är lekens väsen. Konsten liknar leken, lika rolig som allvarsam. Deltar man i "Alices tekalas" på Barnens Underjordiska Scen delges man det retsamma beskedet att den "färdiga" Alice-föreställningen har premiär om ett år.

Typiskt BUS. Långa perioder av interaktiv teaterlek som sakteligen leder fram till något, som egentligen aldrig blir färdigt.

Barnens Underjordiska Scen är en rund, kanske muffinformad, plugg som ska in i ett fyrkantigt hål. Kulturpolitiskt sett en provokation, konstnärligt sett en inspiratör för många, nu barskrapad. Det borde inte vara så.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!