Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konsten att bli golvad av en konstnärsguru

Marina Abramovic i Eric Ericson-hallen.Foto: ÅSA LUNDÉN
Marina Abramovic.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Gunilla Brodrej ger sig in i en kollektiv performance och kommer ut efter tre timmar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den som är i huvudstaden och vill delta i Marina Abramovics kollektiva performance utan att veta vad som kommer att hända kan sluta läsa nu. 

Kanske är det Skavlan-effekten. I förrgår köade jag till gamla Skeppsholmskyrkan vid Moderna museet i drygt en timme. Köandet ingick i själva verket, sa en vakt, och vi (som var hundratals) skulle räkna med minst en timmes kö ytterligare. Då var jag så nerkyld att jag ville gråta och gav upp. Igår var kön ännu längre. Men då kom jag in med en liten delegation från pressen som hade gräddfil in. Fusk, jag vet. Men ingenting hände i kön utom att man frös.

Vid entrén ombeds man lämna sina väskor, skor, klockor och mobiler. Såvida det inte rör sig om barnteater får jag alltid ruskiga vibbar vid den här typen av kollektiv massavlämning av persedlar. Dumt kanske.

Innanför kyrkporten möts jag av körsång och en man i svarta kläder och mild uppsyn. Han tar mig i handen och leder mig till en tejpad ruta där det redan står några andra. Han tecknar åt mig att sluta ögonen. Att man ska vara tyst är underförstått. Om en stund blir jag hämtad av en annan ledsagare och långsamt förd till nästa position. 

Spännande konstcirkus

Det här är helt annorlunda än Abramovics tidiga dramatiska performances. Som när hon och hennes partner Ulay sprang rakt emot varandra nakna och stötte ihop så våldsamt att de slog sig gula och blå eller när hon låg inuti en brinnande stjärna och svimmade av. En våldsam oavbrutet spännande Jackass-konst. 

Att döma av publiktrycket är hon närapå folklig. Och nu uppträder hon inte sällan som en sorts andlig vägledare. Jag tycker att hon var mer fascinerande när hon var mörk och brutal och komplex. 

Abramovic som ceremonimästare

Det som pågår i Eric Ericson-hallen påminner om en rit med Abramovic som ceremonimästare. Eller, mer prosaiskt uttryckt: en övning i att lugna ner sig. Då och då skrider hon själv förbi. Slår sig ner på en stol. Ger någon en kram, viskar något. En man bredvid mig skiner upp och för samman sina handflator och bugar till ett tack. Hon lägger handen mot hjärtat som svar. 

Men för en som har vistats en hel del i kyrkor och hört körer är det inte direkt mind blowing att ligga och bli stel på ett kallt kyrkogolv och lyssna på när en utvidgad The Real group improviserar stämsång. Även om de är extremt skickliga på det. 

När en av de deltagande amatörkörerna stämmer upp i dryckesvisan "Bort allt vad oro gör" så kan jag inte lugna ner mig längre. Trots handpåläggningen och nunneblickarna från det milda folket. Jag tänker på alla som fryser i kön utanför. Jag har varit här jättelänge.

Tre timmar visar det sig. Man fick nämligen gå ut när man ville. Kan vara bra att veta.

 

PERFORMANCE

Marina Abramovic

The cleaner

Eric Ericson hallen/Moderna museet, Stockholm

Till 5 mars

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.