Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Zorn framstår som tråkig och klumpig

"Kabbelekenatt", ca 1915.
Foto: DAG FOSSE / KODE / DAG FOSSE
"Marsmorgon", ca 1920.
Foto: DAG FOSSE / KODE / Dag Fosse / KODE
Therese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON

Utställningen på Waldemarsudde är den första i stor skala med den norske konstnären Nikolai Astrup.

Therese Bohman grips av bergslandskapen där en hotfull växtlighet tycks vara på väg att ta över.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. På många sätt är det ganska fult. Norske Nikolai Astrups (1880-1928) måleri är grovhugget och ofta klumpigt. De avbildade människorna är strävsamma bönder, landskapet där de lever är kärvt. Bergen är höga, ibland regnar det nio veckor i sträck.

I Sverige är Astrup sannolikt Norges minst kände kända konstnär. I enlighet med sin tid ägnade han sig åt ett måleri som försökte att fånga det specifikt norska: Självständigheten från Sverige 1905 gjorde frågan aktuell i hela det norska kulturlivet.

Astrup, som nu visas för första gången i stor skala i Sverige, levde som han lärde. Han växte upp i en gammal prästgård i Jölster på Vestlandet i västra Norge, en plats av fjäll och jordbruksmark kring en fjordliknande sjö. Som vuxen flyttade han inte längre än till andra sidan sjön och fortsatte att måla samma plats, bara från ett annat håll. Gården där han bodde med fru och åtta barn är i dag museum. Där ägnade sig Astrup åt att handgripligen försöka rädda det norska kulturarvet genom att släpa dit byggnader av kulturhistoriskt intresse, och satte sig i sinnet att anlägga en storslagen trädgård på en karg norrsluttning.

"Midsommarbål", efter 1917.
Foto: DAG FOSSE / KODE / DAG FOSSE

Stilmässigt är Astrups måleri en smältdegel av tidig modernism. Han utbildade sig i Frankrike och Tyskland innan han återvände hem, och var receptiv och intresserad av vad som försiggick på kontinenten. Resultatet blev influenser från en mängd samtida konstnärer och ismer: Här syns primitivism och expressionism som hos Gauguin och van Gogh, drag av det dekorativa hos nabisgruppens Vuillard och Bonnard, även om Astrups måleri är tyngre, mörkare, köttigare. Man kan ana Böcklin och hans generation symbolister som kombinerade tyska landskap med mytologi, barrskog med enhörningar. Ibland syns även ett drag av soldyrkande och naturnära vitalism.

Några av Astrups samtida landsmän gör sig också påminda i hans måleri: Harald Sohlbergs tunga, ruvande berg och flortunna sommarnattshimlar, och så givetvis Munch, i penselföringen och i månljuset som droppar som sirap ned i vattnet. I Astrups träsnitt finns föga överraskande starka influenser från Japan, som får de norska fjällen att framträda som grannar till berget Fuji och Astrup som en själsfrände till de svenska konstnärerna i den värmländska Rackstadkolonin, med Gustav Fjaestad i spetsen.

Astrup fångar på ett otroligt sätt känslan och atmosfären i det norska landskapet.

Det kunde ha blivit osjälvständigt med influenser från så många olika håll, och Astrup gav också uttryck för osäkerhet kring sin stil, hamnade i skapandekriser. Men sammantaget framstår resultatet tvärtom som djupt originellt. Vissa målningar är mycket realistiska, andra närmast naivistiska i perspektiv och proportioner. Ibland samsas detta i samma målning. Det finns också något närmast postmodernt över Astrups sätt att återanvända teman, att göra träsnitt av målningar och sedan målningar av träsnitten, att älta samma motiv – utsikten över viken, från alla håll, trädgården kring prästgården ur alla vinklar.

På utställningen på Waldemarsudde tycks fukten slå emot en när man kliver in i salarna. Astrup fångar på ett otroligt sätt känslan och atmosfären i det norska landskapet: De bleka juninätterna över timrade stugor och strimmor av gula kabbelekor som rinner som lava nedför bergssluttningarna. Eller en tidig grå vårkväll där isen börjat smälta och himlen skimrar i silver. Färgerna är ofta starka, ibland oblandade. I målningarna från hans trädgård är grönskan nästan aggressiv, de väldiga rabarberna ser ut som giftiga växter i en tropisk djungel. 

"Sädesskylar", ca 1920.
Foto: DAG FOSSE / KODE / COPYRIGHT DAG FOSSE

Det vilar något kusligt, närmast skräckfilmliknande över många målningar, en känsla av både southern gothic och folk horror. Den stora prästgården där Astrup växte upp står lysande vit men övergiven och förfallen – den var hälsovådlig och fick rivas, men Astrup, som tycks ha varit besatt sin barndom, fortsatte att återkomma till motivet som dyker upp som ett spöke i hans målningar. Den hotfulla växtligheten tycks på väg att ta över, höhässjor tar formen av levande varelser och det märkliga trädet som pryder utställningsaffischen ser ut som ett troll. Liksom hos John Bauer tycks de massiva bergen bara vara ett ögonblick från att visa sig vara levande. 

Det är fascinerande att ta del av ett konstnärskap med så oerhört många ingångar, dessutom både pedagogiskt och vackert presenterat. Och det är roligt att se något som känns så fräscht – både för att Astrup varit tämligen okänd i Sverige tidigare, men också för att han i sina försök att skildra något gammalt och genuint paradoxalt nog känns oerhört modern i både koncept och utförande.

De känns moderna och uråldriga på samma gång.

I rummet längst in kulminerar utställningen. Prästsonen Astrup var hårt hållen och fick inte fira midsommar, och när han som vuxen närmade sig motivet var det laddat. I en serie vibrerande målningar lyser midsommarbålen som eldsprutande drakar över bergen. De får Zorns tjugo år tidigare ”Midsommardans” att verka lite tråkig och klumpig, liksom dammig. Astrups midsommarmålningar är kraftfulla, färgstarka och skälvande hedniska. De manar fram något arkaiskt och extatiskt, de känns moderna och uråldriga på samma gång – så där som bra konst ofta gör. 


KONST

NIKOLAI ASTRUP

Visioner av norsk natur

Waldemarsudde, Stockholm

Till 23/5


Therese Bohman är kritiker, författare och konstredaktör på Expressen Kultur.