Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våra ansikten sköljs bort i ett digitalt regn

Leonardo da Vinci, ”Kvinnohuvud” eller ”La Scapiliata, 1501-1510 (Bilden är beskuren).Foto: Complesso Monumentale della Pilotta / Galleria Nazionale di Parma
Leonardo da Vinci, ”Anna själv tredje”, 1503-1519.Foto: Foto: RMN-Grand Palais (Musée du Louvre) / René-Gabriel Ojéda
Leonardo da Vinci, blomsterstudier, 1505-1510Foto: The Royal Collection, Royal Library, Elizabeth II
Stefan Lindberg.Foto: MARCUS ERICSSON/TT NYHETSBYRÅN

Motiven från konstnärens porträtt tycks gå omkring på gatorna i Paris.

Stefan Lindberg ser Leonardo da Vinci-utställningen på Louvren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag visste vad jag skulle skriva om redan när jag tog tunnelbanan mot Louvrens stora Leonardo da Vinci-utställning. Jag skulle skriva om den sorgsna kvinnans ansikte på Rue du Faubourg Saint-Denis, så likt Leonardos ”La Scapigliata” att de fem hundra åren mellan hans död och hennes blick i nattregnet bara blev ett nu, nyss. Jag skulle skriva om hur våra ansikten sköljts bort i ett digitalt regn och om en konstart, det klassiska måleriet, som kan få en ung adelsdam från renässansens Florens att kännas som en syster. 

Men jag kommer upp ur fel tunnelbaneutgång. Tuilerierna. Här såg jag mitt ex på en ny mans Insta, så jag hatar fortfarande Tuilerierna. Istället låter jag mig tillsammans med det internationella pressuppbådet vallas in i en aula där två generiskt franska moderatorer talar länge om utställningens tillblivelse, men lite om kontroverserna kring inlånen från utländska museer. Särskilt av ”Den vitruvianske mannen”, som givit upphov till ett litet fransk-italienskt konstkrig. 

Den vitruvianske mannen.Foto: Wikimedia

På väg ut därifrån stöter jag på J från en östeuropeisk radiokanal. Vi känner igen varandra från baren La Perle och hon berättar att hon hittade sin kameraman på Tinder. Han blev så förälskad i hennes ansikte att han bara filmade det i närbild fast Notre Dame höll på att brinna ner i bakgrunden. 

Av Leonardo da Vincis samlade verk är oljemålningarna bara ett tjugotal. Konstnärskapets magnum opus, ”Mona Lisa”, vill inte komma ner under jord utan hänger kvar, milt leende, några våningar över oss. Många av de andra hänger nu för första gången tillsammans, lite som syskon som återses. Många, ja, men inte alla. Det är en syskonskara med visst manfall (”Damen med hermelinen”, hallå?). 

Han blev så förälskad i hennes ansikte att han bara filmade det i närbild fast Notre Dame höll på att brinna ner i bakgrunden.

Jag är inte så intresserad av elevarbeten utan letar efter Leonardos namn på plaketterna bredvid målningarna. J tar en bild av mig när jag darrar till framför ”Anna själv tredje” – målningen av Jesusbarnet, Maria och hennes mor Anna – som hon genast lägger ut. Och sen, i nästa rum: kvinnan från Rue Faubourg de Saint-Denis, ”La scapigliata”, eller ”Kvinnohuvud” som den också heter. Jag säger till J att jag såg kvinnan på bilden vid Grands Boulevards häromnatten. 

”Yeah, sure”, säger hon.

På en rad infraröda fotografier presenteras oljemålningarnas underliggande kolskisser. Vi kan se hur motivet förändrats under arbetet, hur det skisserats fram genom nycker och konstnärliga infall för att uppnå den ”måleriets vetenskap” som var Leonardos signum. Och jag tänker att det här är en nostalgisk utställning. Bara själva tanken att vetenskap och konst är två sidor av samma mynt känns i dag helt absurd. Ända sedan Strindberg brände sig på smältdegeln något arrondissement härifrån har det varit svårt att prata om Shakespeare eller Racine som verklighetens grundläggande beståndsdelar. Vi är nu uppspaltade, indelade i fraktioner, med bara våra ansikten som gemensam nämnare. 

Just de vetenskapliga arbetena är dock utställningens största behållning. I ett av de sista rummen ligger Leonardos arbetsböcker uppslagna, som om han skrev i dem nyss, och plötsligt kan vi se att teckningarna är gjorda av en helt vanlig människa. Vissa av dem ser mer ut som en gymnasists serieteckningsförsök än något ur handen på en sakrosankt ikon, men oavsett om det är en illustration av ”Vatten som skjuter genom ett munstycke”, eller ”Solens reflektion i vågorna”, eller ”Trädens tillväxtmönster” finns hungern efter Alltets ordning nedlagt i varje skiss. Skapelseundret ska lyftas fram ur den råa materian.

Vi är nu uppspaltade, indelade i fraktioner, med bara våra ansikten som gemensam nämnare.

Trots att det här tydligen ska vara den dyraste utställningen någonsin är den inte gigantisk. Vi är fort igenom den, och på slutet får J och jag 3D-glasögon nedtryckta över huvudet och förevisas en sammanfattning av Mona Lisas tillblivelse. Det är snyggt, men har också något av Bolibompa över sig. Jag får svindel när jag åker omkring i en av Leonardos helikopterprototyper och kan inte sluta tänka på vad det stod på fakturan som datakillarna skickade. 

”La Scapigliata”. Ansiktet jag såg i natten. Jag tänker på det när J och jag går ut i solen. Hon tar mig med till terrassen på Printemps, vi dricker vin och fotograferar varandra med telefonerna. 

Konst

Leonardo da Vinci

Louvren, Paris

Till 24/2 2020

Av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg är författare. Hans senaste bok är ”Nätterna på Mon Chéri”.

Här är de obekväma sanningarna om svenska skolan:

Texten har uppdaterats.