Välkommen till en organiserad psykos

RECENSION. I entrén till Copenhagen contemporarys enorma utställningshall finns en anslagstavla med pressklipp från den brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.

Själv undrar jag om den platsspecifika installationen egentligen är ett avancerat skämt. Det hade varit typiskt för spexaren Shrigley: hur tramsig kan man vara och ändå bli tagen på allvar? Han har tidigare skapat uppblåsbara svanar i samma anda, under namnet ”Swan things”, och har gjort det till sitt signum att kommentera samtiden med hjälp av satiriska och underfundiga, naivistiska teckningar och skulpturer.

På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.

Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?

Men riktigt intressanta blir Shrigleys jättemaskar först när de ställs i relation till danske Christian Falsnæs verk i rummet intill. Utgångspunkten i hans videoperformance ”Look at me” är mötet mellan konstnären och publiken, det är en studie i hierarkier och lydnad.

I sex olika bås har lika många videoskärmar installerats. Iförd hörlurar betraktar jag Falsnæs både ge och följa instruktioner på skärmen tillsammans med en skara frivilliga deltagare. Givetvis utspelar sig en performance i gallerimiljö, där några av de medverkande agerar konstverk och andra betraktare, innan allting flyter ihop och det blir uppenbart att samtliga personer bara är marionetter i ett större skådespel.

Samma sak sker när performancen lånar estetiken från en klubb eller en modeplåtning; ingen har någon reell makt, inte ens konstnären. Även om konceptet är utstuderat, är det fascinerande hur lättvindigt människor faller för grupptryck och rättar sig efter auktoriteter. I det här fallet räcker det med att maskera instruktionerna som konst, för att få deltagarna att kyssa och kladda på främlingar som i en organiserad psykos.

När rösten i lurarna ber konsthallsbesökarna att själva utföra några av uppgifterna från skärmen, är det dock få som lyder. Istället går de ut och betraktar Shrigleys maskar igen och det blir uppenbart hur installationen blir komplett först när det står människor bredvid de väldiga djuren.

Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?

Sara Berg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.