Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utställningen blir en implicit tävling i lidande

Erkan Özgens videoverk ”Wanderland” från 2016.Foto: Louisiana
Petrit Halilajs verk på Louisiana.Foto: Dario Lasagni / ©dariolasagni.com
Sara Berg.Foto: MIRIAM PREIS

Helheten är inte större än summan av delarna på Louisianas Homeless souls.

Sara Berg har sett utställningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Mest hjärtskärande i Louisianas samlingsutställning Homeless souls är Erkan Özgens videoverk ”Wanderland”. Under några få minuter berättar den döve, kurdiske pojken Muhammed med hjälp av kroppsspråk och förskräckta ögon om hur IS förstörde hans hemstad, mördade hans kusiner och tvingade familjen på flykt. När videon spelas in befinner han sig i ett flyktingläger i Turkiet. Jag tänker: tack och lov slapp han åtminstone höra släktingarnas skrik.

Videon är en del av ett större projekt som handlar om att ge röst åt de människor som annars inte har någon. Det är även det genomgående temat för utställningen, där många av de medverkande konstnärerna själva har erfarenheter av migration och exil.

Forskningsprojektet Forensic Oceanography talar för de 63 libyska båtflyktingar som avled på havet då deras obrukbara båt lämnades åt sitt öde av de förbipasserande fartygen. Lydia Ourahmane talar för de oönskade och ovälkomna, i sin dokumentära redogörelse över pappans kamp för ett franskt medborgarskap. Han föddes i Algeriet, under den franska kolonialtiden, men för invånare i kolonier finns enbart skyldigheter och inga förmåner.

Det är tydligt att drivkraften bakom verken varit ilska, uppgivenhet och frustration. En känsla av vanmakt inför den världsordning som rangordnar och utraderar människoliv. Men det har även lett till att tonvikten hamnat på bevisföring och redovisning – ett nästan tvångsmässigt behov av att få lägga fram sin sak – snarare än på det estetiska. Detta är inte konst per se, det är politik.

Upplösningen av Jugoslavien

Ju längre in i utställningen jag kommer, desto mer tveksam känner jag mig till dess utformning. Att sammanföra verk vars gemensamma nämnare är självupplevt lidande är orättvist mot konstnärerna, eftersom det implicit blir en tävling i vems lidande som är störst. När redan första rummet visar upp Kader Attias perfekta cirkel av avlagda krigsskadeproteser och Tiffany Chungs väldiga broderi över världens pågående flyktingkatastrofer, vad är det då tänkt att jag ska känna inför Petrit Halilajs skulpturer av grenar, keramikskärvor och andra föremål från Kosovo, vilka liksom han blivit statslösa i och med upplösningen av Jugoslavien? Vems öde är starkast?

Tematiska utställningar kan i bästa fall skapa en helhet som är mer brännande är de separata beståndsdelarna. Men den här gången blir resultatet snarast det motsatta. De enskilda historierna rymmer så mycket mer än vad som framkommer här. Jag saknar en djupare introduktion till varje konstnärskap; de medverkande förtjänar var och en ett sammanhang där deras verk blir större än bara ett stycke elände.

Konst

HOMELESS SOULS

Louisiana

Humlebæk

Till 22/9

LÄS MER: De var tidiga med menskonst och unisex 

 

Sara Berg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.