Ungdomarna är inte längre helt mänskliga

RECENSION. Att följa nyheterna har mer och mer blivit som att läsa synopsis till nya katastroffilmer. Global pandemi, krig och naturkatastrofer framstår som det nya normala medan nyhetsflasharna rapporterar om nedskjutna ufon, att jordens kärna slutat rotera, att urgamla virus tinar i Sibirien och att en del av solens yta har lossnat.

På Uppsala konstmuseum kan man nu ta del av konst som får sägas ligga exakt rätt i tiden. Alltsammans utgår från botanikern J.M.G. Paléen, som sommaren 1849 var på upptäcktsresa i Sverige. Plötsligt fann han sig stående framför ett övergivet samhälle, av allt att döma tillhörande en okänd civilisation: Hus, odlingar, gruvor, alltsammans fyllt av besynnerlig teknologi och omgivet av ett mystiskt magnetfält.

Sten Eklunds ”Kullahusets hemlighet” från 1971, ett av den svenska konstens mest gåtfulla verk, dokumenterar Paléens möte med det okända i 53 etsningar, utförda i samma teknik som gamla vetenskapliga planscher. Här syns en märklig flora, apparater och farkoster, men också vardagliga föremål, prosaiskt beskrivna ”Bord” eller ”Låda (förvaringsbox)”. Som om den osannolika omgivningen fått Paléen att börja tvivla på att ett bord fortfarande är ett bord.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I ”En postum resa in i framtiden” har åtta samtida konstnärer förhållit sig till Eklunds klassiska verk. Johannes Heldén ger, precis som Sten Eklund, en gammaldags vetenskaplig inramning åt sin fiktion. I ”Encyclopedia”, inrymt i ett gammalt kartotekskåp, har han med hjälp av programmeraren Håkan Jonson låtit en algoritm upprätta ett kortsystem över fiktiva utrotade djurarter, daterade långt in i framtiden.

Man tittar och äcklas, och tittar igen.

Alma Heikkiläs installationer kretsar kring samma tema som vårvinterns mest omtalade tv-serie, ”The last of us”, där mänskligheten hotas av parasitsvampar som tar över hjärnan. Hennes naturtrogna bakterier, svampar och insekter kryper över väggarna eller bryter långsamt ner ett träd. Naturen tar över. Man tittar och äcklas, och tittar igen.

Starkast är nog litauiska Eglė Budvytytės video ”Songs from the compost”, som man också kunde se på Venedigbiennalen förra våren. En samling ungdomar befinner sig i en skog och på en strand, och rör sig ryckigt, mekaniskt, på ett sätt som signalerar att de inte längre är helt mänskliga. Är de sjuka, besatta, delvis maskiner? Gränser vi tar för givna – natur och kultur, människa och maskin – ter sig upphävda. Det är enkelt men mycket effektfullt: unheimlich och poetiskt på samma gång.

”En postum resa in i framtiden” är trots sitt ganska blygsamma format en på samma gång kuslig, tankeväckande och vacker utställning. Precis som J.M.G. Paléen framför Kullahusområdet står man där och konstaterar att glappet plötsligt tycks ha krympt mellan verklighet och fiktion.

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.