Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Två själar - en tanke

BESLÄKTADE. Florine Stettheimers "Picnic at Bedford Hills" påminner mycket om Nils Dardels målningar.

Nils Dardel, som just nu ställs ut på Moderna museet, hade en konstnärlig tvilling i Florine Stettheimer.

Peter Cornell ser likheterna mellan två radikala konstnärer som bröt ny mark på var sin kontinent.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns bara en Dardel och han ställs helst ut som en unik solitär, som nu på Moderna museet. Det går inte att ta miste när man ser hans tavlor: det där är en Dardel!

Så tänkte jag tills jag såg en Dardel som var målad av en annan konstnär: samma teatrala elegans, samma effeminerade dandies, samma bildrum, samma japaniserade förfining. Målaren heter Florine Stettheimer, en excentrisk amerikansk konstnär och poet, ungefär jämnårig med Dardel; båda dog i New York i mitten av 1940-talet med bara något års mellanrum. Det var som att upptäcka Dardels okända tvillingsyster.

Florine Stettheimer tillhörde en välbärgad judisk familj med tyska rötter. Pappan stack tidigt och Florine levde hela sitt liv tillsammans med sina två konstnärligt begåvade systrar, Carrie och Ettie, och mamman Rosetta. Hon var ekonomiskt oberoende och ville aldrig sälja sin konst på den vulgära konstmarknaden och var därför länge okänd för en större publik. Hennes verk finns numera spridda på olika amerikanska museer och bara sällan i privat ägo.

Tillsammans med mamman och systrarna gjorde hon en obligatorisk grand tour i Europa och bodde i Paris åren före det första världskriget, samtidigt med Nils Dardel. Såg de någonsin varandra och varandras verk? De var märkvärdigt lika: båda rörde sig i avantgardistiska kretsar, de delade en kräsen och bitskt ironisk aristokratisk hållning men också en ömtålighet i skydd av en estetisk dandyism.

Också deras bilder är ofta förunderligt lika, se bara Florine Stettheimers "Picnic at Bedford Hills" från 1918. Där ser vi till vänster Florine med parasoll, sittande för sig som en ensam iakttagare; högre upp ligger hennes syster Ettie i röd klänning utsträckt och i samspråk med en manlig - ja, det är en man - beundrare; och i förgrunden dukar Carrie fram en luxuös picknick, biträdd av en man i lila kostym som kunde vara hämtad ur Dardels värld. Mannen är Marcel Duchamp som en tid umgicks i familjen Stettheimer och finns avbildad i flera porträtt av Florine. De fann varandra i en intellektuell briljans och distanserad dandyism som fasade för barn, bil och villa. Dandyrollen passade henne väl; som kvinna och föga sällskaplig, kräsen modernist var Florine en dubbel outsider.

Hos båda konstnärerna förenas dandyismen med en lek med könsidentiteter; Duchamp framträder i ett välkänt fotografi av Man Ray som sitt kvinnliga alter ego Rrose Sélavy och i en välkänd målning har Florine Stettheimer porträtterat honom i båda rollerna. Själv älskar hon samma maskerad och omger sig gärna med manliga accessoarer i sina självporträtt. Bland unga författare och konstnärer tillhörde det tidens mode; vi ser det hos Dardels väninna Ulla Bjerne och pojkflickorna i 1920-talets Berlin. I sitt rollspel blir Stettheimer en tvillingsjäl till Dardel, men levde hon någonsin, som Dardel, ut sin sexuella ambivalens?

Stettheimers biograf Barbara Bloemink berättar hur hon på 1980-talet med vissa mödor försökte få institutionerna att presentera den då fortfarande okända Florine Stettheimer i en biografisk/monografisk utställning, men det var en form som de Yaleutbildade high brow-kuratorerna fnös åt. I stället insisterade de på en utställning som skulle utgå från Stettheimers lesbiska läggning - det var bara en hake: Bloemink lyckades inte hittade något indicium på att hon skulle ha varit lesbisk; hon hade uppenbarligen andra skäl för att undvika giftermål och älskare.

Figurerna hos Dardel och Stettheimer speglar sig i varandras androgyna dandyism: männen saknar kantiga, atletiska drag, de är slanka, mjukt formade och med små, nätta fötter som i 1800-talets modeplanscher. De verkar uppträda på samma teaterscen. Och både Dardel och Stettheimer älskade teatern; genom Rolf de Maré knöts Dardel till Svenska Baletten där han gjorde scenografier och kostymer. Och några år tidigare hade Florine Stettheimer sett den avantgardistiska Ryska baletten i Paris; hon blev så upptänd att hon skrev och skissade på scenografi och dräkter till en egen balett, "Orphée", som dock aldrig producerades.

Däremot byggde hon 1934 en uppmärksammad scenografi till Gertrude Steins opera "Four Saints in Three Acts" i New York; mest omtalat var hennes bruk av stora sjok av det då hypermoderna materialet cellofan för att gestalta en himmel av gnistrande, solbelysta moln.

Dardel och Stettheimer. Träffades de någonsin? Såg de varandras verk? Det vet vi inte, bara att de möttes i sin konst.