Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tino Sehgal / Magasin 3, Stockholm

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TINO SEHGAL | Magasin 3, Stockholm | Till den 4/5

Sedan några år tillbaka är berlinaren Tino Sehgal den internationella konstvärldens kuttersmycke nummer ett.
Sehgal har nämligen hittat det perfekta receptet för hur man enkelt piffar upp en dammig museiutställning eller seg biennalpaviljong. Man låter de tråkigaste människorna på jorden – utställningsvärdarna – go bananas.
Du går håglös omkring och försöker halvhjärtat engagera dig i det som hänger på väggarna. Och plötsligt börjar museivakterna dansa! Eller ta av sig kläderna!! Eller så kommer det fram en lillgammal snorunge, drar dig i tröjan och avfyrar ett föredrag om marknadsekonomiska mekanismer.
Och vips. Du är vaken.
Det är lätt hänt att man i sin entusiasm tillmäter Tino Sehgals ”konstruerade situationer”, som han kallar dem, en institutionskritisk udd. I synnerhet när man som i Magasin 3:s pressrelease trycker på de små skådespelens ekologiska föredömlighet (att de inte fordrar några andra naturresurser än folk).
Men då bedrar man sig. Sehgals verk både förutsätter och bekräftar konstinstitutionen, och låter sig utan gnissel omsättas – säljas på marknaden, infogas i samlingar – på ungefär samma sätt som tavlor och skulpturer.
De speciella restriktioner som han omger sina ”situationer” med, att de inte får reproduceras i bild eller nedtecknas som manuskript, vidmakthåller såväl deras kultstatus som deras karaktär av unika konstobjekt – och därigenom även deras pekuniära värde.
Det är rätt genialt. Om än inte så subversivt.
Magasin 3 visar tre, sinsemellan ganska olika, verk. Alltför utförliga beskrivningar av dem skulle förta nöjet, och eftersom nöjet är själva poängen avstår jag från det.

This objective of that object (2004) är det mest omfattande, och inbegriper fem aktörer i en sorts självrefererande konversationspjäs. Den är rolig, smart, elegant – très Sehgal.
Själv faller jag handlöst för ett ”mindre” verk, bestående av en ensam aktör på golvet i ett litet rum. Han/hon åmar omkring med halvslutna ögon och vrider sig i en långsam, fridfull koreografi. Får mig att tänka på ett foster i en livmoder. Eller en strimma rök. Eller Douglas Gordons installation, där han släppte in en indisk cirkuselefant på ett flott jättegalleri i Chelsea.
Seghals bakgrund som koreograf är uppenbar. Det är vemodigt, vackert, djupt genant och överflödande mänskligt. Vem bryr sig då om institutionskritik?