Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Till och med Hells Angels klubbstuga är upplyst

Linnea Axelsson, "Välkommaskolan", 2020.
Foto: Luleåbiennalen
Isak Sundström, "Till minnet av en illusionist".
Foto: Luleåbiennalen
Sven Olof Karlsson.
Foto: OLLE SPORRONG

Luleåbiennalen bjuder in till norrbottnisk konstfest trots pandemin.

Sven Olov Karlsson fröjdas över utställningar som lyser upp mörkret.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Malmberget, Norrbotten. Strax efter lunch skyndar solen ner bortom fjällmassivet Dundret. I glimrande rosa skymning håller poeten och fritidspolitikern David Väyrynen stadsvandring – eller samhällsomvandlingstur, som han kallar sitt bidrag till Luleåbiennalen.

Den storslagna utsikten gifter sig väl med de märkligt tysta gatorna och Väyrynens anekdoter och reflektioner om gruvstaden. Från rallartidens mäskosande kojor hopspikade av fläsk- och dynamitlådor, till det nutida och fullt moderna Malmberget, vars tid på jorden ändå är ute.

Fönstren är mörka som anklagande blickar. Vinden biter, grå av rivningsdamm. Ett om inte blomstrande så i alla fall fungerande samhälle monteras ner på grund av just det som får det att blomstra, malmen därnere. Staden evakueras och rivs, äter så att säga upp sig själv för att återuppstå några kilometer bort. Det är surrealistiskt, samtidigt helt realistiskt; det händer ju på flera håll, som i Kiruna.

”Malmberget är liksom alltid i skuggan av storebror Kiruna”, säger David Väyrynen.

Platsen för hans ungdom försvinner. Ändå utstrålar han optimism. Kanske har vanan av försvinnandets faktum lärt honom acceptans: gropen har alltid funnits, alltid växt, förklarar han.

Den sortens plats som en majoritet av dagens svenskar fostrats att fjärma sig från.

Här spelade förresten regissören Peter Grönlund in HBO-serien ”Björnstad”. Hockeyhall, hyreshus, skolor, allt i folkhemsk betong omringat av evig gran; ingen plats hade bättre kunnat förkroppsliga den tynande bruksorten. Den sortens plats som en majoritet av dagens svenskar fostrats att fjärma sig från, alternativt förbanna om de blivit kvar där, eller bita sig fast vid, liksom lokalpatriotiskt, på trots.

I Linnea Axelssons hörspel ”Välkommaskolan” dryftar två kvinnoröster en skola som håller på att rivas och en sjö där man av respekt ska förbli tyst. Avskalat poetiskt. Men det svider starkast när de citerar Anna-Lena Löfgrens låt ”Lyckliga gatan”: ”Du finns inte mer”.

Sista uppgiften innan rivning för Välkommaskolan i Malmberget är att härbärgera biennalen. Av verken där griper mig två starkare än de övriga.

Först ”Svärta: Svenska fotografer i den tunga industrin, 1968-74”. Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrboms undersökande bilder från svenska varv, gruvor och verkstäder är klassiska och har visats många gånger förr. Men coronapandemin ger fotonas sotiga munskydd, fläckiga visir och klumpiga ansiktsmasker en ny innebörd. Vi biennalbesökare kan bokstavligt talat själva känna arbetarnas instängdhet, hur skydden var livsnödvändiga och samtidigt förhatliga, hur tungt de andades.

Handen blir ett spöke, en symbol för skiftande ekonomiska landskap.

Sedan kortfilmen ”The invisible hand of my father”. Där porträtterar Giorgi Gago Gagoshidze sin far från Kaukasus. Efter Sovjets fall blev denne byggarbetare i Portugal. 2008 fick han höger hand avsliten i en cementblandare. Handen blir ett spöke, en symbol för skiftande ekonomiska landskap, en fasansfull förlust som ironiskt kom ”i rätt tid” – den utmynnade i portugisisk invalidpension som möjliggjort en tillvaro i sommarstugan i Racha i Georgien. Fantastiska, grönskande omgivningar, en täppa majs att vårda, men en protes som bara famlar. Jag tänker på alla farstubroar med rullstolsramp och permobilgarage hemma i Västmanland; inte sällan är de där för att någon arbetat sig fram till den situationen.

Ännu dovare känslor – ilska, definitivt klaustrofobi – väcker Maria W Horns elektroakustiska komposition ”Den vita duvans lament”, uppförd i Vita duvan i Luleå. Huset är Sveriges enda panoptikon, en fängelsemodell utvecklad av brittiske filosofen Jeremy Bentham (1748–1832): konstruerad så att övervakaren alltid kan observera vilken fånge som helst, medan fångarna aldrig kan avgöra om de övervakas eller inte. Alltså måste de konstant agera som om de är sedda.

Vita duvan hyste fångar fram till 1979. Ofta i total isolering. Horn låter de intagnas enskilda röster representeras av högtalare i varje cell, bilda en melodisk flätande och långsamt framåtskridande harmonik. Påtvingad ensamhet som utmanar psyket känns förresten också lätt att identifiera sig med just nu.

Bild från fängelset Vita duvan i Luleå, där Maria W Horns ljudverk "Den vita duvans lament" (2020) tar plats.

Biennalen har spritts över regionen. Boden, Storforsen, Arjeplog, Korpilombolo. Ett urval av internationell samtidskonst ska förena ”globala och hyperlokala perspektiv i platsspecifika situationer” och fråga vad ”realism”, ”som begrepp, tankesystem och konstnärlig ism, kan betyda idag.”

Jag tänker att biennalen visar att konstnärer med ett ärende ofta gör sig obekväma, är som journalister eller författare; vill rota i såren. Som Susanna Jablonski och hennes nyproducerade ”Long time listener, first time caller” i konsthallen Havremagasinet, Boden. Verkets smälta metall, förkolnade trä och legerade glasbitar fann hon i marken där de numera nerbrända Tyskmagasinen stod, byggnader som Sverige lät Nazityskland förfoga över under sina förflyttningar från Norge till Finland.

Jag hade glädjen att få komma hit i ett magiskt snöfall.

Det vore pekoral att säga att det stora vemodet rullar in. Och fel: trots att mycket av konsten bygger på tungt stoff så blir jag inte tyngd. Jag hade glädjen att få komma hit i ett magiskt snöfall. Trakten har satt in betydande ansträngningar mot just dystra känslor, mellan biennalens hållpunkter peppras kvällssvärtan av prydliga utebelysningar, glada julstjärnor och idogt blinkande uteslingor. Från bussfönstret ser jag att till och med klubbhuset för Hells Angels Norrbotten är ordentligt upplyst och iordningsställt.

Slutligen Luleå Konsthall. Två tyger förstörda bortom räddning, en arkeologiskt trasig rock och en avflagnad trollstav, inramade av Isak Sundström. Tingen är lämningar efter en viss Arne Stenman. På 1950-talet drev han ”Nordiska Trolleri-Apparat Fabriken”. Långt inne i skogen i Nelkerim tillverkade och sålde han illusionstrick och trolleriutrustning via postorder.

Stenman ville bli illusionist själv. Men var patologiskt skygg, lät sig aldrig ens fotograferas. Efter hans död rev Vattenfall hans hus och fabrik. Verket ”Till minnet av en illusionist” lyfter fram spåren efter en spårlöst försvunnen. 

Textilierna låter ana en stor, oskriven norrbottnisk berättelse. 

Jag är satt på plats.



KONST

LULEÅBIENNALEN 2020

Tiden på jorden

Luleå, Boden, Malmberget med flera platser 

Till 14/2 2021



Sven Olov Karlsson är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Årsboken”.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75603&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.