Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sara Danius framställs som ett historiskt helgon

Ylva Snöfrid, ”Ourselves, Sara Danius”.Foto: CF HILL / CF HILL
Sara Danius under tillkännagivandet av 2017 års Nobelpris i litteratur.Foto: ALEXANDER LARSSON VIERTH/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sara Danius hann aldrig porträtteras under sin tid som ständig sekreterare i Svenska Akademien. 

Peter Cornell går på djupet med Ylva Snöfrids postuma målning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det känns uppfriskande att Ylva Snöfrid i sin målning av Sara Danius har vågat bryta mot en traditionell porträttgenre; snarare har det blivit ett slags egensinnig hommage till den förra ständiga sekreteraren.

Det greppet har gett konstnären en osedvanlig frihet, möjligen alltför stor: det svåröverskådliga grenverket i målningens genealogi med sina många historiska lager öppnar för en mångtydighet som ibland kan tippa över i ett motsägelsefullt spektrum av betydelser. 

En ung flicka vars huvud svagt skymtar tycks betrakta sitt ansikte i en spegelskärva där fläckar och sprickor understryker att flickan ser sig själv som vuxen kvinna. Snöfrid har redan tidigare intresserat sig för konsthistoriska framställningar av gudinnor som betraktar sig i spegeln och fascinerats av att spegelbilden på ett perceptuellt omöjligt sätt vänder sig mot både gudinnan och betraktaren av målningen – ett av måleriets många illusionstricks, tänk bara på centralperspektivet.

Sara Danius var knappast vare sig helgon eller offer.

Spegelbildens Danius förefaller mig vara en något yngre och retuscherad version jämfört med min minnesbild av modellens karismatiska allvar. I målningen är hon omgiven av en strålglans som i konsten brukar omge helgonen – till exempel ett snarlikt ljusflöde i Gustave Moreaus framställning av Johannes Döparens avhuggna huvud som svävar fritt i rummet. Snöfrid refererar också i en kommentar till Andrej Rublevs Kristusikon. Två offer – men Sara Danius var knappast vare sig helgon eller offer fast hon i vissa kretsar lyftes till ett slags helgonlegend med knytblusen som relik.

Och rent intuitivt och kanske utan att det var hennes medvetna avsikt antyder Snöfrid en spricka, ett mindre helgonlikt och mer mänskligt drag: när de sköna gudinnorna behagfullt betraktade sin spegelbild symboliserade spegeln vanitas, det vill säga en fåfäng självbespegling, likt den Narcissus som speglade sig i den blanka vattenytan.

 

Peter Cornell är hedersledamot av Konstakademien och medarbetare på Expressens kultursida.

Ylva Snöfrids porträtt av Sara Danius är beställt av Svenska Akademien. Det visas på galleri CF Hill i Stockholm till den 30/10. 

 

LÄS MER: Jag hänger fram min svarta knytblus

LÄS MER: Sara Danius var den anständiga sekreteraren

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73717&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.