Salad Hilowle hade kunnat gå djupare

Salad Hilowle
Foto: FOTOGRAF MATILDA RAHM KULTURHUSET STADSTEATERN 202
Kulturhuset och Öppna Kanalen möts i konstnären och filmregissören Salad Hilowles nya utställning "Publikt".
Foto: FOTOGRAF MATILDA RAHM KULTURHUSET STADSTEATERN 202
Kulturhuset och Öppna Kanalen möts i konstnären och filmregissören Salad Hilowles nya utställning "Publikt".
Foto: FOTOGRAF MATILDA RAHM KULTURHUSET STADSTEATERN 202

Konstnären Salad Hilowle ställer ut på Kulturhuset i Stockholm.

Valerie Kyeyune Backström tycker att det är underbart – i teorin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I Salad Hilowles stora utställning ”Publikt” är utgångspunkten Kulturhuset, och särskilt dess tanke om det öppna rummet, tillgängligheten för besökaren. Utställningssalen har öppnats upp, från Sergels torg kan man återigen se in i det, och tanken om ett demokratiskt, öppet rum, ett allaktivitetshus diskuteras när akt två av utställningen invigs med ett samtal mellan konstnären och arkitekten Per Ahlbom.

Att jobba utifrån Kulturhusets egen historia och ursprungliga visioner är både smart och ger ett tydligt bollplank. I teorin låter det som något klippt och skuret för Hilowles konstnärskap, som tidigare förtjänstfullt behandlat svensk historia.

Trots lovvärda föresatser tyngs utställningen i stort av samma skissartade uttryck.

Tyvärr är det svårt att hitta något djupare uttryck i samspelet: att åter öppna upp ett fönster så folk från gatan kan se in blir en extremt bokstavlig tolkning. Med hjälp av Kulturhusets verkstad har Hilowle byggt upp ett jakttorn (i ungefär naturlig storlek) och ett förstorat huvudstöd som står på en liten upphöjd scen och ser apart ut. På en vägg hänger ett förvisso vackert screentryck, men det känns ensamt och malplacerat i den stora utställningshallen.

Trots lovvärda föresatser tyngs utställningen i stort av samma skissartade uttryck, samma grundhet, samma känsla av slumpmässigt hopplock och brist på curering.

Det är märkligt.

Hilowle, som både är en intressant och formsäker konstnär, lyckas inte alls samla sina uttryck. Till skillnad från vårens utställning ”Vanus Labor”, som var så vacker, undersökande och formmässigt helgjuten, känns detta spretigt, disparat och faktiskt ytligt. 

Videoverket ”Svart television” samlar arkivmaterial, utan att lyckas säga särskilt mycket mer än att svarta människor visats på tv. Idén om att sammanfoga detta med en slags talk show inspirerat av Öppna kanalen är på papperet underbar, men inte tillräckligt genomarbetad, och man undrar varför inte Hilowle utnyttjat den underbara estetik och studiomiljöer Öppna kanalen hade. Metagreppet där studiopersonerna kritiserar Hilowle känns i detta format mer som en gardering än en verklig intellektuell eller formmässig utmaning.

Det mesta låter bra i teorin men fallerar som genomförda verk.

Mest lyckat framstår då det långsamma videoverket ”I väntan på något”, som både är bra i sig och dessutom underbart installerat i rummet, även om det också tyngs av något lättköpta symboler (ett brinnande jakttorn, kvinnor som ber, ett hår som flätas). 

Annars präglas hela utställningen av brist: en brist på väl genomförda idéer och på att låta dem få utvecklas ordentligt. Det mesta låter bra i teorin men fallerar som genomförda verk, och själva kopplingen mellan vad vi faktiskt ser och Kulturhusets historia känns i bästa fall forcerad. Men om nästa utställning kan bli ett nytt ”Vanus Labor” går det att förlåta, kapaciteten finns ju där.


Konst

SALAD HILOWLE

Publikt

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Till 16/1


Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressen Kultur.

”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.