Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så revolterade musiken och konsten mot kommunisterna

Happening i Průhonice, april 1969. Foto: Jan Ságl / Sammlung Muzeum Sztuki, Łódź
Den estniske konstnären Kaarel Kurismaas skulptur "Droppljud".
Hynek Pallas. Foto: MIKAEL SJÖBERG

I Berlin visas just nu en utställning om den alternativa konst-och musikscenen i det kommunistiska Östeuropa.

Hynek Pallas slås av att dåtidens auktoritära maktspråk låter kusligt likt dagens retorik i samma länder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Ett blippande elektroniskt ljud fyller Berlins konstakademi. Det är inget ekolod, utan den estniske konstnären Kaarel Kurismaas skulptur "Droppljud". Konstruktionen är modellerad på de högtalare som fanns i offentliga rum och på arbetsplatser i det kommunistiska östblocket. Små tårar rinner ur trattarna.

Droppljud från 1975 tillhör de mer sofistikerade verken på den banbrytande utställningen "Notes from the underground – konst och alternativ musik i Östeuropa 1968 – 1994" på Akademie der Künste. Vilket inte betyder att resten är mindre intressant. 

Utställningen, kurerad av kompositören Sergej Newski, visar hur alternativkulturens uttryck stod i relation till politiken. När regimerna efter 1968 fortsatte påstå hur avancerade de var gentemot det dekadenta väst, så vände sig musiker till det socialistiska projektets motsats: primitivismen. På scen imiterade långhåriga typer monotona rörelser från arbetarpropagandan. Texter sammansmälte människa och maskin i dystopiska depressioner.

Influerade av punken bildades band som ungerska "shamanpunkarna" De galopperande obducenterna vars dronemusik framfördes på instrument av kedjor och cykelhjul. Bandens öppna form och konserter var motstånd: sedan stalinisterna drevat mot jazzen på 1950-talet sågs improvisation som individuell frihet. 

Charta 77

I Tjeckoslovakien var det rättegången mot de Velvet underground-inspirerade experimentrockarna The plastic people of the universe som 1976 sammanförde intellektuella med musikerna och ledde till medborgarrättsdokumentet Charta 77. 

Objekten på "Notes from the underground" skapades utan kommersiell potential. De hemmagjorda pytteupplagorna är fascinerande hantverk: som de ungerska dissidenternas motsvarighet till Mr Music – en kassettprenumeration under namnet Radio artpool – popkonstiga LP-omslag från DDR eller designern Tamás Királys extravaganta New wave-kostymer. Samtidigt var detta naturligt i femårsplanernas illa skötta värld, där DIY var vardagstvång om det så gällde elektronik eller omsydda kläder.

KONST

Kusligt aktuell

Vilket inte betyder att musiken nådde "vanligt folk". Det rörde sig om artister med publik stor som en konstskolehappening. Det var lätt för regimerna att slå ner på dem. En viktig behållning på konstakademin är därför propagandafilmen mot The plastic people of the universe från 1977 som visar hur kusligt aktuell utställningen är.

För den som undrar var rötterna till dagens auktoritära maktspråk står att finna är det nämligen bara att byta ut "antisocialistiska värderingar” mot antitjeckiska (-polska, -ungerska). Orden i filmen är i övrigt desamma: eliter, normupplösning, västinfluenser. Och – nu som då – försöken att separera vissa grupper från rätten till rättigheter. Tyvärr behövs det, precis som förra gången, mer än en hemmasnickrad kulturrevolution för att bryta den utvecklingen.

 

Av Hynek Pallas

Hynek Pallas är kulturskribent, doktor i filmvetenskap och författare. Han senaste bok är "Oanpassbara medborgare - historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna".

 

LÄS MER - Hynek Pallas: Så tämjer Kina Hollywood 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om det farliga Facebook med Rasmus Fleischer och Sam Sundberg. Kultur-Expressen finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!