Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De vill visa hur museerna påverkar historieskrivningen

Vy över utställningen Migration: Spår i en konstsamling. Foto: Tensta konsthall.
Sven X:et Erixson, Flyktingar i Malmö Museum, 1945. Foto: Jenny Eliasson

Verken på Tensta konsthall berättar historier om migration, flykt och integration.

Valerie Kyeyune Backström önskar sig en tydligare ramberättelse. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kanske hittas den bästa introduktionen till Tensta konsthalls utställning Migration – spår i en konstsamling i Maxime Houranis verk ”Twice removed”. Denna video, en bit in i utställningsrummet, undersöker förhållandet mellan att visa och att dölja, museers egen agens och makt – hur man med (till synes) små medel påverkar historieskrivningen. 

Och det verkar vara just denna utställnings föresats. I samarbete med Malmö konstmuseum och CuratorLab har man med migration som utgångspunkt plockat ur samlingen, och låtit dessa verk bilda sin egen berättelse.

Och så fogas vadmalsdoftande oljemålningar över allmogen och kolonialism samman med nutida död på medelhavet.

Som utställning är det så klart tacksamt, både för att det är ett ämne som ligger akut i tiden, liksom en fråga som alltid varit närvarande – Sverige har aldrig varit en monolit, konstvärlden kanske ännu mindre. Och så fogas vadmalsdoftande oljemålningar över allmogen och kolonialism samman med nutida död på medelhavet.

Central är Sven X:et Erixsons enorma oljemålning ”Flyktingar i Malmö Museum” från 1945, som är svår att motstå i sin sakrala storhet. Den berättar också historien om när Malmö konstmuseum lånade ut sina lokaler till vita bussarnas flyktingar och museet i Ernst Fischers regi blev flyktingförläggning. X:et närvarade aldrig själv vid detta, men i hans tolkning vandrar de spöklika överlevarna in i konstrummets opulens, som vålnader rör de sig i det juvelfärgade rummet. Under hans tavla hänger svartvita fotografier från den mer prosaiska verkligheten, med enkla våningssängar staplade i kala rum. 

Ingen information står vid verken.

På en vikskärm en bit bort hittas också skisser och akvareller av Jadwiga Simon-Pietkiewicz, som själv kom med de vita bussarna från Ravensbrück till Malmö och bodde på Malmö Museum under några månader. Det hela ställer intressanta frågor om gestaltning och berättande, om konstens möjligheter och sanningsanspråk – men ibland känns det som att man inte fullt ut tar tillvara på möjligheterna. Ingen information står vid verken och att leta efter specifika verksnamn i katalogen görs onödigt krångligt.

Och kanske är det vad jag främst saknar av utställningen. Verken i sig är många gånger intressanta, mångbottnade och ibland riktig roliga – som den animerade filmen ”Whaled Women” av Ewa Einhorn och Jeuno Je Kim som med fingertoppskänsla syrligt satiriserar frågor om integration och förfrämligande i Norden, eller den vackra vemodiga ”Season of migration to the north” av Eddie Esmail som i dagboksform flyr Sudan för att upptäcka att queerlivet i Oslo knappast erbjuder frihet.

Men jag önskar att man som besökare gavs en tydligare ramberättelse, att utställningen fångade upp och var generösare med sin egen ingång. 

KONST

Migration - Spår i en konstsamling

Tensta konsthall, Stockholm

Till 22/9

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!