Rysslands paviljong ekar tom i Venedig

RECENSION. Historien bakom Ukrainas paviljong vid årets Venedigbiennal är en rysare. 

När curatorn Maria Lanko vaknade av explosioner i Kiev den 24 februari packade hon snabbt ner de många delarna till Pavlo Makovs verk ”Fountain of exhaustion” i några kartonger. Sedan satte hon sig i sin bil och körde västerut. Tre veckor senare anlände både hon och verket oskadda till Venedig, och i pyramidform på en vägg sitter det nu: 78 trattar av brons, i vilka vatten långsamt fortplantar sig. Det är ett vackert och stillsamt verk, snudd på sakralt.

Kontrasten kunde dock inte vara större mellan det myllrande biennalområdet i Venedig och de rysliga bilder som kablas ut från krigets Ukraina. Hur ska man förhålla sig till det? Hur kan man ägna sig åt konst medan människor dör och städer jämnas med marken?

Antagligen kände man likadant i Venedig. Med kort varsel har två olika projekt i solidaritet med Ukraina initierats: ”This is Ukraine: Defending freedom” utanför biennalområdet, där både ukrainska och internationella konstnärer medverkar. Och mitt bland de nationella paviljongerna inne på biennalområdet har ett ”Piazza Ucraina” uppförts, ett litet torg där reproduktioner av ukrainska konstnärers kommentarer till kriget sitter uppklistrade på eldhärjad plywood.

Ett stenkast därifrån är Rysslands paviljong stängd och tom.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Utöver Ukraina är det två två andra nationella paviljonger som får sägas utmärka sig särskilt i år. Den nordiska paviljongen är för första gången samisk, med verk av Anders Sunna, Pauliina Feodoroff och Máret Ánne Sara, där Sunnas långa målning om sin familjs kamp för att kunna fortsätta med renskötsel är särskilt anslående. 

Och i USA:s paviljong är Simone Leigh den första svarta kvinna som fått representera landet. Det gör hon med monumentala skulpturer om kön och etnicitet som använder ett formspråk fullt av afrikanska symboler. En enorm basthydda eller kjol, på vilken det tronar en snäcka som en gudinnelik vagina dentata är min favorit, kanske på hela biennalen. 

I sammanhanget verkar den italienska curatorn Cecilia Alemanis tema för huvudutställningen ”The milk of dreams” först ganska världsfrånvänt (även om utställningen – som dessutom skjutits upp ett år på grund av coronapandemin – givetvis planerades långt före Rysslands invasion av Ukraina). Den utgår från en barnbok av surrealisten Leonora Carrington, en berättelse om en fantasivärld där allt möjligt och i ständig förändring. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I ett rum helt klätt i lejongul sammet presenteras både Carrington och en rad andra tidiga kvinnliga modernister och spiritister, och fler finns utspridda runt om i utställningen: ikoniska namn som Sonia Delaunay, Meret Oppenheim, Maya Deren och Unica Zürn. De samtida konstnärerna arbetar i samma anda, och nio av tio av dem är kvinnor – Alemani har vänt upp och ner på hur könsbalansen traditionellt har sett ut. Många verk är inåtblickande och kroppsliga på samma gång: här finns gott om modersmystik, riter och myter, vilket lite förvånande känns extremt samtida.

Var går gränsen mellan människa och maskin? Och vad innebär det att vara mänsklig?

Jag fastnar särskilt för rummen med verk av portugisiska Paula Rego, som pendlar mellan sagoboksillustrationer och groteska skildringar av olika kvinnoroller, alltsammans under lager av konsthistoriska referenser. Och intill presenteras svenska Charlotte Johannesson och Ulla Wiggen. Johannesson var tidigt ute med att använda datorer i sin konst och skapade med deras hjälp ett slags digitala gobelänger. Av Wiggen visas både verk från 1960-talet, då hon målade kretskort och elektroniska komponenter, och alldeles nya: De närmast hypnotiska, stora runda målningarna av irisar och pupiller som tycks betrakta betraktaren.

Wiggens verk sammanfattar också det tema som går som en röd tråd genom såväl huvudutställningen som flera av de nationella paviljongerna: Dikotomin människa/maskin. 

I linje med huvudutställningens idé om föränderlighet närmar sig många av konstnärerna ett slags science fiction-estetik: amerikanska Hannah Levys skulpturer av stål och hudliknande silikon och rumänska Andra Ursutas vaxvarelser är till exempel båda som tagna ur en ”Alien”-film. 

Så framstår plötsligt steget från ”The milk of dreams” inte så långt som det först kan verka till det faktum att det är krig i Europa: Var går gränsen mellan människa och maskin? Och vad innebär det att vara mänsklig?

Kanske finns det få saker som är relevantare just nu än en stunds reflektion över det. 

Therese Bohman är kritiker, författare och konstredaktör på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Det porlande tillståndet

PODCAST. Om att oduschad åka satanstaxi till Expressens redaktion för att prata renhet. Och att tina upp en bottenfrusen livsande. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.