Prylar i en monter är inte alltid tillräckligt

Artechouse, “Time, life, and eternity”, 2022.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Therese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON

Med utställningen ”Evigt liv” gör Nobelprismuseet ett gästspel på Liljevalchs.

Therese Bohman ser hur konsten gör det möjligt att förklara de abstrakta frågorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man möts av en svindlande stjärnhimmel som förvandlas till vatten. Sedan övergår den till blodceller och DNA-spiraler, för att zooma ut i den mörka världsrymden igen.

Amerikanska Artechouses snygga projektion speglas mellan tak och golv till en hypnotiserande upplevelse. Det stora och det lilla, naturen som både skapare och förgörare – allt hänger ihop, säger den, allt är olika sidor av existensen. 

Installationen är också en elegant sammanfattning av temat för Nobelprismuseets gästspel på Liljevalchs: ”Evigt liv”. Det är väl valt i en tid då människan kan leva längre än någonsin, samtidigt som vi har kapaciteten att utrota allt liv på jorden med en klimatkatastrof eller ett kärnvapenkrig. Det omfångsrika temat lägger sig också väl till rätta bland Nobelprisernas kategorier, vilka är själva tanken med utställningen: I väntan på sina nya lokaler vid Slussen testar Nobelprismuseet att samarbeta med Liljevalchs och integrera konst i sin verksamhet. Resultatet blir en blandning av naturvetenskapligt museum, upplevelsekonst och traditionell konstutställning, med varierande kvalitet. 

Mark Dion, “Department of memory, storage and conservation”, 2022.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Tråkigast är tyvärr det renodlade Nobelprisinnehållet. I en av de största salarna upptar skrivbord hela rummet. De representerar alla var sin Nobelpristagare, och är fyllda av prylar som tillhört (eller kunde ha tillhört) Gabriel García Márquez, Albert Einstein eller Desmond Tutu. Man får öppna lådor och skåp för att där hitta originalmanuskript, böcker och personliga småsaker. I en ask ligger Selma Lagerlöfs skor. 

Scenen existerar redan som konstverk.

I ett annat rum svävar en docka över en bänk med teknisk rekvisita. Det är en illustration av ett parti i nobelprisbelönade Kazuo Ishiguros roman ”Klara och solen”. Dockan är både unheimlich och sorglig, men själva idén att återskapa en scen ur en bok för att säga något om liv, död och artificiell intelligens, är att gå över ån efter vatten. Scenen existerar redan som konstverk, i litteraturen. Fast då går den ju inte att visa på museum.

Överlag är det utställningens (och Nobelprismuseets) problem: Hur visualiserar man något så abstrakt som det som leder till ett Nobelpris? Och hur gör man det intressant?

Moa Israelsson, “Go, gone” 2019/2020.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Här kommer konsten in som räddare. Livets uppkomst, födelsen, döden och föreställningen om evigt liv är teman som löpt genom hela konsthistorien. Det rum på Liljevalchs som enbart innehåller konst är också det intressantaste: Ulla Wiggens irisar samsas med en hopsjunken gestalt av Éva Mag och Moa Israelssons stora, suggestiva puppor – väl valda verk som hänger ihop med både temat och varandra, belyser olika sidor av ämnen som människa och maskin, död och återfödelse, passagen mellan olika tillstånd och världar.

På många sätt är texterna i antologin både mer djuplodande och tankeväckande än själva utställningen.

Att Nobelpriset är ett starkt varumärke märks bland namnen på konstnärerna. Här återfinns även en stor, specialgjord installation av Mark Dion, William Kentridges film ”A journey to the moon” och en ny version av den klassiska åldertrappan av Niki Lindroth von Bahr (fast med en mördarsnigel i huvudrollen). 

Niki Lindroth von Bahr, ”Ålderstrappa”, 2022.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Detsamma gäller den ambitiösa antologi som sammanställts till utställningen, där Karl Ove Knausgårds medverkan är kronjuvelen. Nyskrivna texter av över trettio medverkande blandas med poesi och konst, vetenskapliga illustrationer och gamla foton. Den påminner en hel del om mina tonårs älskade antologi ”Lyckad nedfrysning av Herr Moro”, och både teman och innehåll överlappar, även om de här befinner sig på en högre nivå. Ett av många läsvärda bidrag är Per Snapruds essä om hjärnforskaren och Nobelpristagaren Arvid Carlsson, som menade att oro är förbundet med tidsuppfattningen, och att döden innebär frihet i sin tidlöshet. På många sätt är texterna i antologin både mer djuplodande och tankeväckande än själva utställningen. 

För alltigenom lyckad är inte ”Evigt liv” – den är spretig, ibland småtråkig, men som helhet ändå sympatisk. Och om den ska ses som ett test av hur inriktningen för det framtida Nobelprismuseet kan komma att te sig, bör man nog överväga att ta hjälp av konsten även framöver. Att levandegöra de existentiella frågor som hela tiden tangerar naturvetenskapen är svårt enbart genom att lägga prylar i en monter. 


KONST

Evigt liv – Nobelprismuseet gästar Liljevalchs

Liljevalchs konsthall, Stockholm

Till 29/1 2023


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. 



Månens sällskap: Vem genom eld

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/vem-genom-eld-134627/light?platform=podpla

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.