Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Projektionsytor

La DS Cornaline (2013).Foto: Markus Tretter/Kunsth

Minns ni triphopen? Melankolisk, elektronisk och långsam, som lät som om den i något skede av produktionen passerat en vaxrulle. Efter att det knastrat och sprakat i coola kaféers högtalare i några år blev så triphopen svårt töntstämplad. Namnet "Portishead" var plötsligt lika fnissframkallande som "Dressman".

Så fungerar det inte i konstvärlden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Gabriel Orozco

"Natural motion"

Moderna museet

Stockholm

Till 4/5

När Gabriel Orozco 1993 kapade en gammal Citroën DS på längden i tre delar och satte ihop den utan mittsektionen skapade han ett av nittiotalskonstens mest ikoniska verk. Nyligen gjorde han om biltricket med en vinröd DS och på Moderna museet kan den och annat av Orozco nu beskådas.

Visst är Citroën-modellen en designklassiker, och den var tekniskt superavancerad för sin tid.

Det ser knasigt ut när en tredjedel av den är borta. Jo, och Roland Barthes skrev en elegant essä om bilen på 1950-talet. Utöver det går det att projicera tankar om industrialism, miljöförstöring, kapitalism, mobilitet och så vidare på detta konstverk.

Det var just så den fungerade, 1990-talskonsten. Som projektionsyta för vaga idéer som kändes hippa men inte behövde eller ens skulle formuleras fullt ut. Det skulle nämligen förminska konstverken. Damien Hirst är en parallell, hans hajar i formalin är samma andas kadaver som Gabriel Orozcos abstrakt bemålade valskelett. Dödskallar har de båda gjort.

 

Men trots förgänglighetsteman finns det i konstvärlden för många och starka intressen för att konsten ska gå igenom samma popularitetsdykningar som musik (eller litteratur - försök att snabbt räkna upp tio 1990-talsromaner som allmänt ses som klassiker). Den hänger sig kvar likt klistrig cellofan.

Bäst är Gabriel Orozco i stället i de skulpturer som vagt refererar till arkeologi och precolumbiansk konst, men även till Brancusi. Det är som att kontakten med traditionen ger stadga i flyktigheten och stjärnkonstnärens färd mellan världens biennaler och stora museer. "Wandering star", förresten - fanns det inte en låt som hette just så på Portisheads debutalbum?