Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Prins Eugens känsla för stil håller än i dag

KÄNSLA FÖR STIL. Prins Eugen kunde föra sig i kulturlivet.
Foto: Rolf Cederström

Therese Bohman köper en pläd, ser en utställning på Waldemarsudde och saknar kungligheternas känsla för stil

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

PRINS EUGEN 50 ÅR – FASETTER UR ETT LIV

Waldemarsudde, Stockholm

Till 24/5

När det var 70 procents rea på Åhléns inredningsavdelning förra veckan, köpte jag en pläd designad av prins Carl Philip.

Bernadotte & Kylberg, som är namnet på designduon där prinsen ingår, har formgivit några kollektioner hemtextil, och innan dess såväl dunjackor som en serie tallrikar för barn. Deras cv är en imponerande uppvisning i estetisk spretighet.

Jag köpte min pläd i en blandning av uppsluppen rojalism (jag tänker att alla picknickar kommer att bli roligare med en prinsfilt), och medlidande, eftersom pläden såg så ensam och sorglig ut under de stora reaskyltarna.

I år är det 150 år sedan släkten Bernadottes mest konstnärligt begåvade medlem, prins Eugen, föddes. På hans Waldemarsudde firar man detta med en stor jubileumsutställning, vars syfte är att visa den talangfulle prinsens alla sidor. Och nog var de många: han var bildkonstnär, formgivare, monumentalmålare och trädgårdsodlare, därtill ett nav i dåtidens kulturliv.

Det är en stor och ambitiös utställning, men när man återhämtat sig från det anfall av Stendhals syndrom* som alltid sätter in på Waldemarsudde (särskilt så här års, när de fantastiska blomsterarrangemangen får en att tro att det hastigt har blivit vår), är det mest fascinerande ändå att försöka föreställa sig en prins Eugen i dag. En medlem av kungafamiljen som tar aktiv del i det samtida konstlivet, som fungerar som mecenat och på ett självklart sätt umgås med konstnärer, författare, kompositörer och arkitekter. Som trots sin kungliga titel vågar ta ställning, som engagerar sig för folkbildning och i kulturdebatten. Som på något sätt får en kombination av allt detta att fungera med bibehållen trovärdighet, och som därtill själv är en begåvad konstnär.

Prins Eugen var förvisso inte bäst på allt han tog sig an, och kanske inte någon ledande intellektuell. Men är det något utställningen på Waldemarsudde får mig att fundera över, så är det varför ett genuint intresse och engagemang för konst och kultur känns så svårt att tänka sig hos dagens familjen Bernadotte.

Det får pläden i reakorgen på Åhléns att kännas ännu sorgligare.