Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Precisionen saknas på Bonniers Konsthall

Sara-Vide Ericson, ”The Grave”, 2017Foto: Bonniers Konsthall
Evert Lundquist, ”Landskap från Runmarö”, odateradFoto: Jean-Baptiste Béranger
Anders Sunna, ”Bergstatens Ägo”, 2019Foto: Bonniers Konsthall
Magnus Florin.Foto: OLLE SPORRONG

Vårutställningen på Bonniers Konsthall har lånat sin titel från en manande precis dikt av Göran Sonnevi.

Magnus Florin går dit och blir besviken på utställningens idé. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Titeln är lånad från en dikt av Göran Sonnevi med slutraderna ”Vi måste gå samman och spränga den ekonomiska / basen för vårt liv / Då kan avståndet / mellan träd och mellan människor försvinna”. Ett halvsekel efter diktens tillkomst 1970 talar den till oss med sin manande vision och precision.  

Men på Bonniers Konsthalls stora vårutställning saknar jag just precisionen. Det handlar inte om urvalet av konstnärer från 1800-tal till samtid. Inte heller om verkens placering eller den pedagogiska bristen – jag har inget emot att vara kartlös skogsorienterare, det kan få mig att se. 

Nej, precisionen jag saknar gäller utställningens idé. Nämligen den utsagda: att visa ett skifte i landskapsmåleriet där samtidskonsten har en ofrånkomlig relation till en historisk förändring i och med klimatförändringarnas pågående katastrof. Till skillnad från förr.

Idén är kraftfullt formulerad, men samtidigt vag. Vilket visar sig i mötet med utställningens enskilda verk. För de talar ett rikare språk, mer sammansatt.

Emma Hartman, ”Fades”, 2017. Foto: Galleri Andersson/Sandstrom

Till att börja med faller ordet ”landskapsmåleri” sönder i sina bokstäver. Att samtidskonsten ser annorlunda ut än för femtio eller hundra år sedan beror mer på bildkonstens utveckling än på klimat och miljö. Och vad är det jag ser i Evert Lundquists brytande vattenvåg, svärtan i Vera Nilssons spanska terräng och Sigrid Hjerténs krängande bergskedja?

Jag ser samma slags komplexa rörelse mellan sett och målat, känt och analyserat, material och bild, triumf och överlevnad, som hos de samtida konstnärerna Sigrid Sandström, Elisabeth Frieberg och Henrik Eriksson

Så vad är ett målat landskap? Först och sist är det olja, textil, smörpapper, masonit, akryl, tempera, gouache, träfiber, akvarell, aluminium. Alltså: material.

Samtidigt: utställningens senaste samtidskonst ger inte intryck av att stanna vid måleriets grundfrågor. Den vill vara reaktioner på livet som det levs, och med en blick från sidan som jag gissar har sin egen geografi. Var växte du upp, var kommer du ifrån? Födelse- och uppväxtorter berättar om var hand och fot och öga har rört sig – Tväråmark, Brunskog, Gagnef, Rengsjö, Ronneby, Jukkasjärvi, Bruzaholm...

Jag återvänder till några av verken:

Paul Fägerskiöld mäter noggrant upp avståndet till den helige Franciscus naturbävan i Bellinis ”Sankt Franciscus i öknen” (1420). Sara-Vide Ericson finner i sankmarken en vattenspegel som är en källa, en grav och ett öga utan pupill. Ann Böttchers ljusa blyerts följer det lågväxande och överlevande, frilagt i ljuset, där finns precisionen.

KONST

Träden står ljust gröna. Landskapsmåleri då och nu

Bonniers Konsthall, Stockholm

Till 29/3

Magnus Florin är författare, dramaturg och medarbetare på Expressens kultursida.

Har unga män slutat skriva böcker? 

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra. 

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.