Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"PR-konsten" är cynisk och platt

Mattias Norströms omtalade flagga.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Johan Wirfält, debattchef Kulturhuset.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Konstnären och konstkritikern Lars Vilks.
Foto: TOMAS LEPRINCE
Konstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer, även medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: MARIANNE LINDBERG DE GEER
Konstnären Anna Odell.
Foto: ANN JONASSON

Karin Olsson förklarar varför hon skyr konst som PR-jippo. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Möjligen gick jag rakt i fällan när jag skrev, om än försiktigt och med viss humor, att jag har börjat tröttna en aning på den processinriktade konsten. Den krökta flaggstången på Sergels torg i Stockholm påminde snarast om ett PR-jippo, noga kalkylerat för att väcka rätt medial uppmärksamhet.

Det blev så klart öppet mål att beskylla mig för att ha en reaktionär och populistisk konstsyn. Precis det som Marianne Lindberg De Geer nu hävdar i en artikel i Expressen. Det är bra att hon gör det, konsten behöver sina lojala väktare. Även Martin Aagård i Aftonbladet och Lars Vilks på sin blogg har synpunkter.

Med tanke på hur mycket jag har pratat om och försvarat Lars Vilks, Anna Odells och Makode Lindes omtalade verk tror jag dock att kritikerna av min text vet att jag inte plötsligt har blivit en slapp hatare av samtidskonst. Min avsikt var heller aldrig att underkänna Odells konstnärliga psykiatri-wallraff, Vilks obekväma Muhammed-teckningar eller Lindes mångbottnade tårta. Det är modiga och originella konstverk.


LÄS MER - Karin Olsson: Jag har tröttnat på konstvärldens spratt 

Flaggstången "Du gamla, du fria"

Man kan argumentera för att flaggstången, "Du gamla, du fria", också är intressant. Många kritiker har gjort just det. När jag läste tidningen Dagens gästkrönikör Eleonore Gustafsson som oväntat såg "en flagga som böjer sig för Jesus" var jag nästan beredd att ändra mig. Lager läggs till lager.

Men jag vidhåller att konst som framstår som främst effektsökande faller platt på grund av sin cynism. När verket inte får någon mening förrän den blir en debattpunkt i "Opinion Live" och betraktaren känner sig som en bricka i spelet är något skevt. Att vara en framgångsrik domptör i uppmärksamhetsekonomin räcker inte för att betraktas som en viktig konstnär. Symptomatiskt för flaggkuppen är att Kulturhusets debattchef Johan Wirfält gnuggat händerna i medierna, snarare än Kulturhusets konstchef.

Martin Aagård försöker i sitt inlägg förvränga min krönika till att handla om att jag inte tål att någon mixtrar med "vår fina svenska flagga". Tillåt mig gapskratta. I samma text hyllar jag Carl Johan De Geers kukskändning av fanan! Aagårds brist på intellektuell hederlighet är ökänd och förtjänar ingen vidare uppmärksamhet.


LÄS MER - Lars Vilks: Ta inte flaggan på för stort allvar

Lars Vilks fördjupande reflektion

Desto mer intressant är Lars Vilks fördjupande reflektion. Han lyfter fram hur "provokationerna omedelbart lämnar spaltutrymme och uppmärksamhet i medierna", vilket konstnärer och institutioner förstås drar nytta av. Visst är det två som dansar tango här och många redaktioner bryr sig bara om konst när den är medial och spektakulär. Ibland är denna allians kanske det enda sättet att få till stånd ett brett samtal om konstverk.

Vilks menar också att det inte är oväsentligt hur medveten provokationen är och om den har en beräknande institution i ryggen. Det var just ett sådant samtal jag önskade att få till. För när den krökta flaggan hissades såg jag bara Kulturhusets jublande PR-avdelning framför mig.


Karin Olsson är kulturchef på Expressen.