På Waldemarsudde visas en ny sida av Grünewald

RECENSION. ”Tanterna på udden!” kunde jag och en kamrat föraktfullt fnissa när vi fick syn den typ av äldre kvinna som gärna beger sig ut till Waldemarsudde en söndag för att lyssna på ett föredrag om pelargoner. Hon har sett alla utställningar som visats sedan många år tillbaka och maken följer plikttroget med. De är ett par bildade men något tråkiga kulturkonsumenter.

Om denna typ av tant och gubbe verkligen existerar låter jag vara osagt. Jag inbillar mig däremot att dessa stereotyper är den förmodade publik till den typ av måleri som Isaac Grünewald förknippats med: Lättsamt, bildskönt och lagom bohemiskt. Trots att Grünewald är en av den svenska modernismens portalfigurer har hans måleri i dag inte sällan framstått som smärtfritt och nästintill ofarligt. Frånvaron av ett existentiellt djup i hans bildvärld gör honom svårplacerad. Har hela konstnärskapet den bredd och det djup som krävs för att stå emot tidens tand? För vem är Grünewald viktig i dag?  

Just dessa frågor försöker höstens stora utställning ”Isaac Grünewald – Konst och teater” på Waldemarsudde besvara. I en välproducerad och omfattande presentation följer Karin Sidén och hennes team upp de tidigare succéerna med ”Inspiration Matisse!” 2014 och Sigrid Hjertén-utställningen 2018. Man tar nu ett helhetsgrepp på Grünewalds konstnärskap och presenterar främst måleri men även förstudier, skisser, scenarbeten, kostymer och keramik.

I museets flygel har drygt hundra verk placerats tätt och illustrativt. Man gör nedslag och sammanfattar viss tematik som återkommit i Grünewalds produktion, från de tidiga åren i Paris och fram till hans tragiska död i en flygolycka år 1946. De mindre salarna fokuserar på porträtt samt bilder av staden, interiörer och landskap. I ett tidigt självporträtt från 1904 blickar en förväntansfull ung man ut mot oss och den nya världen. Hans karmosinröda kravatt brinner av längtan efter mer. I ett annat, odaterat självporträtt kisar en yngling iförd uniform mot oss med en odefinierbar svalhet. Är han sorgsen? Trött? Ensam?

I kör skanderar målningarna: Jag vill leva! Allt är vackert! Kom hit! Önska dig något!

De mest kända verken har alla placerats tillsammans i den stora salen: ”Det sjungande trädet”, ”I fantasins värld”, ”Författarinnan Ulla Bjärne”, ”Kosacken” och ”Violinisten”. Oavsett om man gillar denna typ av snärtigt modernistiska måleri är det svårt att inte sugas in i den koloristiska drömvärld som här övergår i en kraftfull LSD-tripp. I kör skanderar målningarna: Jag vill leva! Allt är vackert! Kom hit! Önska dig något!

Längst in i utställningen visas en delvis ny sida av Grünewald där förstudier till offentliga verk och arbeten för scenen presenteras. Två utsökta kostymer har lånats in från operan och handgjorda scenmodeller samt några hysteriska kasperdockor har dammats av från arkiven. Här förskjuts den något glättiga inramningen som präglar resten av utställningen och ger Grünewald plats att växa som allkonstnär i ett mer intimt format.

I ett sidorum finns ett antal fantastiska diaglasplåtar i handkolorerade original som aldrig tidigare har visats. De användes för projektioner i föreställningen ”Stjärnan i triangeln” som skrevs av Grünewald och framfördes utomhus under Stockholmsutställningen 1930. I en generös digitalisering av alla plåtar har man också producerat en egen miniversion av projektionerna, för att ge en känsla av hur det kunnat se ut under uruppförandet. Bildflödet är uppfriskande och associativt.

Varför har man inte blandat upp måleriet med allt det andra?

Men här ställer jag mig plötsligt frågande till hela hängningen. Varför har man inte blandat upp måleriet med allt det andra? Att kontrastera de mest kända målningarna mot kostymskisser och glasplåtar hade visat på nya kopplingar, som i den här utställningen förblir outforskade.

Grünewald själv hade troligen uppskattat en hängning som uppmanat betraktaren att finna de spår som länkar samman motivens själva essens i verken. För det är i detta som Grünewalds existentiella djup långsamt framträder: att tingen och människan lever på ett annat sätt i konsten och att konstnären är den enda som har möjlighet att fånga denna undflyende mystik.

Jesper Strömbäck Eklund är kulturskribent och läkarstuderande.

Lunch med Montelius: Nationalmuseums toaletters vänner

PODCAST. Ödesvalet. Ett högtidligt avsnitt på Nationalmuseum. Martina Montelius minns ett bakom kulisserna på TV4 med Richard Jomshof. Gunilla Brodrej reagerar på hur Tomas Nordegren presenterar SD-propaganda. Sist: Gunilla och Martina hedrar den nyligen avlidne radiomannen Mats Arvidsson genom att försöka prata om konst som han.