Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På Nationalmuseum återuppstår paradiset

Claude Lorrain, "Landskap med Argus som vaktar Io", ca 1645.Foto: PHOTO: HARRY CORY RIGHT/BY PERMISSION OF THE EARL
Salvator Rosa, "Empedokles död", ca 1665.Foto: SAM FURLONG / COPYRIGHT: WEDDINGSBYSAM.CO.UK
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

Therese Bohman ser Nationalmuseums stora höstutställning, ”Arkadien”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Området kring Rom var på 1600-talet långt ifrån paradisiskt.  Campagnan var ett slitet landskap, betat, sumpigt och härjat av malaria. Trots det började tidens konstnärer söka sig dit, för att med avstamp i omgivningarna skapa målningar av idealiserade landskap med lummiga träd, böljande slätter och blånande berg. Traktens många antika lämningar fogades in i bilderna. Sedan adderades små figurer: Herdar, herdinnor, gudar, gudinnor. 

Det som kom att kallas arkadiska landskap (ett namn hämtat från den antika och idylliska grekiska regionen Arkadien) blev högsta mode, och bland genrens främsta företrädare märktes Nicolas Poussin och Claude Lorrain. Flera målningar av dem finns nu att se på Nationalmuseums ”Arkadien. Ett förlorat paradis”.

Landskapet är både huvudrollsinnehavare och kuliss.

De arkadiska landskapen inger ofta en känsla av teater. Landskapet är både huvudrollsinnehavare och kuliss, samt spelplats för bibliska, mytologiska eller historiska motiv. Genren befinner sig i spänningsfältet mellan det upphöjda och det låga, eftersom motiven i förgrunden ibland är explicit erotiska. Man skulle kunna se åtminstone vissa av målningarna som ett slags inre landskap, ett utlopp för jagets skuggsida. What happens in Arkadien stays in Arkadien

Mycket fint på utställningen utspelar sig också i skuggan: i de många små kabinetten finns teckningar och grafik av verkligt hög nivå: Mantegna, Girodet-Trioson, och den för mig nya och bekantskapen Marco Dente, vars gravyrer är kraftfulla och fascinerande. 

I utställningens andra del blir det mörkare. Via den magnifika undergångsmålningen ”Trojas brand” av Francois Nomé slussas man in i ett mindre rum där den excentriske Salvator Rosa står i centrum. Hans landskap är vilda och kusliga, befolkade av rövare och häxor, och pekar mot romantiken, som skulle komma att innebära slutet för det arkadiska landskapets dominans inom konsten. 

'Arkadien' är en mastig utställning.

Den avslutande delen ”Hinterland” har tagit fasta på människans exploatering av naturen. Det känns ömsom lite pliktskyldigt samtidskommenterande, ömsom intressant, och visar till exempel hur både Monet och Prins Eugen fascinerades av det då nya fenomenet smog. Den senares målningar av ångan från Saltsjökvarn för omedelbart tankarna till dagens San Franciscos dovt glödande himmel till följd av de rasande skogsbränderna. 

”Arkadien” är en mastig utställning, där det solbelysta och lättjefulla härbärgerar det existentiella och dunkla, naturen är onaturlig och idyllen bedräglig. Men som det heter i berättelsen om ett annat förlorat paradis – John Miltons – ”Själen är sin egen värld. Helvetet kan där bli himmel och himlen helvete.” 

På gott och ont är naturen alltid en projektionsyta för våra drömmar och rädslor. 

 

 

KONST

Arkadien. Ett förlorat paradis

Nationalmuseum, Stockholm

Till 17/1 2021

 

Therese Bohman är författare samt kritiker och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

 

 

Lyssna på Lunch med Montelius

https://embed.radioplay.io?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.