Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste lära oss att fånga dagen

Frö är liv.Foto: Ur Jumana Mannas ”Wild relatives”.

Konstnären Jumana Mannas film handlar om ett forskningscenter som specialiserat sig på fröer.

Therese Bohman ser en utställning som föreslår ett sätt att leva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kanske har någonting hänt med förhållandet till tid. Det är som att perspektiven både har växt och krympt: Den agendasättande medelklass som bara för några år sedan var upptagen vid kortsiktigheter som livspussel och egentid har i och med klimatförändringarna börjat se på tiden på ett nytt sätt. Den egna existensen är nu del i något större och längre, och varje liten handling kan påverka framtiden för dem som kommer efter oss. Det skänker en ny tyngd åt tillvaron, en känsla av ansvar, kanske även av högstämdhet. What we do in life echoes in eternity.

Samtidigt har den i USA verksamme svenske litteraturvetaren Martin Hägglund fått stor uppmärksamhet för sin senaste bok, ”This life”. Där argumenterar han för att det är vetskapen om livets ändlighet som skänker tillvaron mening och värde, medan den som har en religiös tro med evigheten som slutdestination riskerar att bli liknöjd och passiv. På sätt och vis går det hand i hand med klimatmedvetenheten, men Hägglund menar att det meningsfulla i livet ryms i det vardagliga, i nuet.

Tänk om allt snart är över.

Att vetskapen om förgängligheten håller åtminstone mig alert påminns jag om varje gång jag väntar på något så rutinmässigt som resultatet från en mammografi eller en cellprovtagning: under några veckor blir jag liksom mer medveten om både tiden och livet. Tänk om allt snart är över. Väggorden hade rätt, tänker jag erkännsamt, varför gör man egentligen något annat än fångar dagen? 

Nyligen publicerade Svenska Dagbladet en intervju med George Church, en av världens ledande genetiker. Han arbetar bland annat med att hitta en metod för att få den mänskliga kroppens celler att fortsätta att reparera sig själva – vilket de annars slutar med när vi blir äldre – och på så sätt hindra ett antal åldersrelaterade sjukdomar. Sannolikt kommer framtidens människor att leva betydligt längre än vi gör i dag. Eller åtminstone de med möjligheten att betala för det. Det är inte svårt att se de dystopiska framtidsscenarierna torna upp sig.

Krig och jordbruk, två urgamla företeelser som mänskligheten ägnat sig åt.

 Jag tänker allt detta när jag ser den palestinska konstnären Jumana Mannas film ”Wild relatives”, som just nu visas på Tensta konsthall. Den kretsar kring verksamheten på ett forskningscenter specialiserat på fröer, som ursprungligen var beläget i Aleppo, men som på grund av kriget i Syrien tvingats flytta till Libanon. Centret bedriver forskning kring sädesslag, specifikt kring bevarandet av gamla sorter som inte längre är värda besväret för bönder att odla när det kommit nya som ger bättre avkastning. 

Krig och jordbruk, två urgamla företeelser som mänskligheten ägnat sig åt. Det finns till och med ett poetiskt språkligt släktskap mellan dem: det latinska granum betyder frö eller korn, och är samma ord som i granat. Det som gror och det som förintar, som om det fanns något inneboende cykliskt i själva orden.

Denna cykliska rörelse är också närvarande i filmen. Forskningscentret kunde inte ta med sig sitt lager av fröer i sin flytt, utan tvingades skapa en kopia i Libanon. Det var möjligt tack vare fröbanken på Svalbard, inhyst i en före detta kolgruva i det arktiska urberget. Där finns ett arkiv med fröer från all världens växter, insamlade med tanken att det ska vara möjligt att fortsätta odla dem även efter att en eventuell framtida katastrof. 

Kim Holmén tillsammans med Expressens Magnus Falkehed.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Filmen rör sig mellan Svalbard och Libanon, mellan fröer som hanteras av forskare i laboratorier och fröer som sås på fält av migrantarbetare. I en lågmäld, vacker scen samtalar Svalbards präst med Kim Holmén, chef för Norska polarinstitutet. ”Rent vetenskapligt vet vi att jordens tid är utmätt”, säger Holmén. Solen kommer en dag att explodera, någon evighet existerar inte på jorden. 

Hur man bäst tillbringar sin lilla stund på jorden.

Men ”Wild relatives” visar hur vacker existensen kan vara medan den pågår. Hur människor engagerar sig över nationsgränser och samhällsklasser för att bevara och visa respekt för historien, naturen och det som ingår i mänsklighetens gemensamma kulturarv. ”Vetet var här före oss”, som en av forskarna säger. 

Filmen är också ett fint exempel på konstens privilegium att inte välja sida, att existera bortom ideologier och tvärsäkerhet och att vara meningsfull utan att behöva komma med svar. Kanske antyds här ändå ett beprövat sådant, på en fråga som aldrig uttalas men som indirekt är närvarande filmen igenom, den om hur man bäst tillbringar sin lilla stund på jorden. Man får odla sin trädgård.

Konst

JUMANA MANNA

Wild relatives

Tensta konsthall, Stockholm

Till 24/5

Therese Bohman är konstredaktör på Expressen Kultur.