Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Olle Adolphson såg hela rasket rivas

Olle Adolphson på farstutrappan till sitt sommarhus 1994.Foto: TOBIAS RÖSTLUND / SCANPIX SWEDEN
Foto: Albert Bonniers förlag
Jan Malmborg.Foto: Fredrik Hjerling. / Albert Bonniers förlag
Foto: OLLE SPORRONG

I Olle Adolphsons visor finns både skuggor och högsommarljus, avstånd och närhet.

Dan Hallemar läser om ett musikerliv präglat av det moderna Stockholms framväxt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är högsommar, det är Olle Adolphson-tid. Grinden mot sommaren öppnades i maj och nu är vi här. I hans sista verk ”Mässa på det svenska språket” som spelades in samma år som han dog 2004 finns en version av hans Majvisa: ”Den onda vintern hatar jag, den kan jag inte bära. Nu vet jag råd, nu ser jag klart, nu är allting så nära”.

Det låter som en hemkomst.

Genom Olle Adolphsons konstnärliga liv går en skugga, en kyla, som är granne med det varma och vackra, ”en ständig oro för avsked”, som litteraturvetaren Charlotte Ulmert skriver. Den älskade romantiska visan ”Nu har jag fått den jag vill ha”, går också så här:

”Tystnaden smyger som en katt / Genom rummet och där ute / Är luften redan blå / Morgonen sköljer undan / Natten och slutet / Har redan börjat för oss två”.

Adolphson (född 1934) blev artist och låtskrivare i en tid av stora skaparpersonligheter: Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Slas, Ingmar Bergman, Beppe Wolgers, Hasse & Tage. De som föddes mellan krigen och formades av dem. De som var samtida med det moderna Sveriges framväxt och blev dess första uttolkare. Personer som vi ägnat de senaste tio åren åt att försöka få syn på i dokumentärer och spelfilmer, kanske för att vi försökt förstå det där landet, vad det var och vart det tog vägen?

Det finns en hemlöshet som vilar över hans liv.

Olle Adolphson var där, men det finns något undflyende hos honom. Han tycks hela tiden röra sig både ur bild och fritt mellan olika sammanhang. I sin biografi ”Trubbel”, kämpar Jan Malmborg med denna ogripbara natur. Han naglar fast Adolphson vid platser, personer, tecknar honom i en mängd anekdoter och inbegripen i hisnande sammanträffanden – det är ett imponerande researcharbete. Men Olle Adolphson verkar ändå hela tiden försvinna ur sikte, så fort man vänder sig om är han borta.

Malmborg konstaterar att han det kanske var sig själv han beskrev i en text om sin mentor Evert Taube och dennes formuleringskonst som ett sätt att ”överbrygga avståndet mellan honom och omvärlden. Och ändå med bibehållen distans”.

Jan Malmborg.Foto: Fredrik Hjerling / Albert Bonniers förlag

Det finns en hemlöshet som vilar över hans liv och ändå har han blivit en platsens, inte minst Stockholms egen, diktare.

Uppvuxen på Norr Mälarstrand i en etagelägenhet med utsikt mot Södermalm i innerstadens nya statusområde, byggt längs kajen på 1920-talet, och son till en av landets mest uppburna skådespelare Edwin Adolphson. Det var somrar i skärgården med Sven Hedin och Inga Tidblad, och lekar med skolkamraten Maj Sjöwall i 1940-talets Stockholm, då ännu en gammal stad, långtifrån modern, före tunnelbanans, kontorshusens och de nya förstädernas intåg. Adolphson skulle senare skriva en av signaturtexterna just till den moderna stadens framväxt, ”Trettifyran”, som Per Myrberg – son till en stadsarkitekt och en sångerska – sjöng: ”Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort”.

För Olle Adolphson var Stockholm en ljus sommarstad, en stad innan hösten. Där på Norr Mälarstrand danas en känsla, Malmborg formulerar den som vissheten om att ”efter varje lekfull sommar kommer en höst – då allt kan tas ifrån en”. Pappa Edwin är notoriskt otrogen, har en hemlig relation i sju år med den unga skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon får en lägenhet några kvarter bort, blir gravid, gör abort. Tengroth ska sedan i sin novellsamling ”Törst” beskriva denna relation. 1949 blir den film, i regi av Ingmar Bergman.

Adolphsons undflyende personlighet finns i hans sätt att sjunga.

Så börjar 1950-talet, med uppror stillsammare än 1960-talets, lodat i sorg och förlust men också i en lekfullhet bland okända djur. Adolphson är närmare Taube än Cornelis, och verkar stå med sin gitarr i gathörnet med den Gunnar Ekelöf som skriver antipoesi i ”Strountes” 1955 på ena sidan, och på den andra den mytiskt melankoliske Paul Andersson som skriver ”Elegi över en förlorad sommar” 1953.

Adolphsons skiva ”Vad tänker jag på” från 1967 är en svensk motsvarighet till Dylans ”Blood on the tracks”, en skiva vävd i blått om en relation på väg att gå vilse. Men Adolphsons undflyende personlighet finns också i hans sätt att sjunga, i trubadurens lite manierade distans. Det är lätt att strosa förbi tystnaden.

Malmborgs bok rör sig mot den och närmar sig varsamt, men vill man verkligen höra tystnaden får man, som så ofta när det gäller folkhemmets sprickor – där mörkret faller in – ta vägen om Monica Zetterlund. När hon sjunger ”Regnets sång” hörs den:

”Slut på sommaren, redan lite kallt. / I vårt äppelträd faller äpplen ned. / Det doftar gott, men doftar ensamhet”.

SAKPROSA

Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson.

Jan Malmborg.

Albert Bonniers förlag.

492 s

 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten Staden.