Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ofta är det äckligt – som en gäddbikini

Sara-Vide Ericson och Tilda Lovell, installationsvy från Bonniers konsthall.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Tilda Lovell, detalj av ”Forest fools and dusk dogs”, 2020-23.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson.
Foto: Samuel Lind/Bonniers konsthall
Stefan Lindberg.
Foto: Olle Sporrong / Expressen / OLLE SPORRONG

Sara-Vide Ericson och Tilda Lovell låter naturen ta ett kliv in över kulturens trösklar.

Stefan Lindberg kan inte se sig mätt på Bonniers Konsthalls utställning.

RECENSION. Naturen är inte besjälad. Det är det vi som är. Ändå söker vi i skog, mark, förna, himmel efter spår av oss själva. Kalhygget lodar i vår egen, inre förödelse och ett tryck över bröstet släpper först när vi kommer ner till ett vatten.

Sara-Vide Ericsons och Tilda Lovells ”Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem”, som nu öppnat på Bonniers Konsthall, lockas några stycken natur in över kulturens trösklar. Med skulptur och installationer frammanar Lovell varelser mellan fågelskelett och Cthulhu. Ericson ropar dit en häst som ser något annat än oss, andra platser. Och det ligger sand på golvet som om något vill flytta in. Ja, det finns nästan något lite frustrerat över utställningens sökande efter platsens vad-det-nu-är.

Tyvärr måste jag erkänna att jag tidigare inte helt nåtts av Ericsons måleri. Det var som om jag stod inför ett temperament och en skicklighet som blockerade de platser och situationer som ville gestaltas. Som om jag, när jag vågat mig nära, inte lyckades finna mitt eget innehåll i målningarnas form.

Sara-Vide Ericson, ”Gravity”, 2023.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Sara-Vide Ericson, ”Anonymous”, 2019.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Men nu, på Bonniers Konsthall, inser jag att jag tittat för hafsigt. Den flyhänta ekvilibrismen, måleriets tekniska bredd, talar inte i egen sak. Allt tjänar drömmen om att bli ett med något, förstå och älska. Ta skydd. Som om att uppgå i det studerade objektet, åsens sår, hästens tagel, var alltings slutmål. 

Utställningens slagskepp, ”Gravity”, verkar med sina fem gånger dryga tre meter vilja smälta samman konst och liv genom att närma dem varandra i skala. Sandkornet och sandtaget. Det är en ambition som drabbar. Och i rummets motsatta ände: marmordrömmen ”Anonymous”, en närstudie som får en röst att säga ”inte röra” i skallen på en. En halvt bortvänd fruktbarhetssymbol som kräver all uppmärksamhet. Jag har sett den här målningen förut. Det är som om den blivit klar i ett alldeles specifikt penseldrag och sen, just det, inte fått vidröras.

Tilda Lovell, ”Sandlands”, 2017.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Lovell övertygar framför allt med sina bredvidvärldar. Det går inte att titta sig mätt på barnen i sin lilla låda, ensamma på myren, på håriga snäckor och kräftlika vegetabilier. Ett skenbart lättköpt skuggspel ger plötsligt liv åt en rotvältas hybrider och i ett sidorum hänger ett helvetesmonster eller en räddare från yttre rymden. Ofta är det äckligt. En gäddbikini (underbara ord)! Det är en värld av ren skapelse, av noll procent Gud men ett troll som rider oss.

Men vad handlar då utställningen om? Kanske om det ögonblick då vi inser att vi gått vilse och vår ensamhet skäller till! När Självet försvinner. Tänk om vi då skulle våga kliva över rädslans tröskel. Vad skulle vi möta? Vad skulle vi drömma när vi somnat i mossan, i hästars värme, i tasslet från konverserande smådjurskranier?


KONST

SARA-VIDE ERICSON OCH TILDA LOVELL

Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 29/10


Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 


Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.