Nya museet i Helsingfors imponerar med modernism

RECENSION. Det första som möter besökaren på det nyöppnade konstmuseet Amos Rex stora retrospektiv av konstnären Birger Carlstedt är en rekonstruktion av Café le chat doré i Helsingfors, komplett med servering och personal i tidstypiska stärkta uniformer. Kaféet drevs av konstnärens mor och Carlstedt fick 1929 i uppdrag att rita inredningen. Liksom Otto G. Carlsunds muralmålningar till restaurang Lilla Paris på Stockholmsutställningen 1930 har Carlstedts abstrakta golvmålning och färgstarka Bauhausinspirerade inredning fått en mytisk status i finsk konsthistoria. 

I utställningen som följer innanför det rekonstruerade kaféet skildras sedan Carlstedts fascinerande karriär genom ett hundratal målningar, skisser och textilier i något som framstår som ett koncentrat av europeisk 1900-talsmodernism. Från tidiga försök med abstrakta kompositioner under 1920- och -30-talet genom i princip alla 1900-talets –ismer. Wow-ögonblicken är många, och verken lyfts av Amos Rex spektakulära utställningsrum som gestaltats med inspiration av Carlstedts konst.

Det är en resa genom klassicism besläktad med Picassos, surrealistiska försök i Giorgio de Chiricos anda, expressionistiska cirkusmålningar liknande det Isaac Grünewald målade vid ungefär samma tid, och under 1940-talet – stillebenmåleri, innan Carlstedt under 1950-talet verkar hitta hem till en abstrakt konkretistisk form. Liksom så många andra nordiska konstnärer blev han del av det i Frankrike grundade nätverket Groupe Espace och kretsarna kring galleristen Denis René. 

I samma konkretistiska anda fortsatte han sedan att måla under 1960 och -70-talen, men till skillnad från till exempel kolleger som Lars-Gunnar Nordström och Sam Vanni, eller för den delen en konstnär som svenske Lars Erik Falk, stannade Carlstedt på ett mycket tydligt sätt kvar i 1950-talets färgskalor. De matta, färgstinna målningarna får ett särskilt djup och lyster av Carlstedts förkärlek för putrido, en tjock blandning av oljefärg och tempera som ger ett vaxartat intryck. 

Utställningen ger en imponerande och generös bild av Carlstedt som konstnär och designer, både genom det stora antalet utställda verk och genom hur den med ett rikt skiss- och arbetsmaterial redovisar hur den konstnärliga processen gått till. Bland annat visas en mängd färgskalor – färgpianon med Carlstedts egen terminologi – med kvadrater i olika färger för att pröva färgkompositioner.  

Sett till den aktuella debatten om Nationalmuseums sätt att visa sina samlingar, gör Amos Rex tydligt hur konst och konstnärskap aldrig är konstanta eller självklara, men att man genom att visa inte bara det mest kända kan få fram en så mycket intressantare berättelse.  

Av Per Widén

Per Widén är lektor i konst- och bildvetenskap.