Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ny teknik – ändå känns allt passé

APA SOM LIKNAR DIG. Konstnären Ed Atkins videoinstallation "Even pricks" (2013).

Är det någonting som definierar vår samtid så är det multitaskingen och det ständiga informationsflödet. Vi har femton flikar öppna i webbläsaren, vi kollar mobilen när vi ser på film och vi tillbringar så mycket tid på sociala medier att Facebook-tummen blivit vår allmängiltiga kvalitetsmarkör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KONST

The new human: Knock knock, is anyone home?

Moderna museet, Malmö

Till 4/9 2016

Samma splittrade upplevelse ger Moderna museets Malmöfilials senaste utställning "The new human". Detta är en videobaserad samlingsutställning som vill utforska människans roll i en allt mer digitaliserad värld, där ny teknik ständigt minskar glappet mellan människa och maskin.

Ändå känns allt redan så passé, såsom det ofta gör då framtiden hinner ikapp utsagan om densamma. De flesta videoverk har en grafik som påminner om ett first-person shooter-datorspel från 1990-talet. Det är rörigt och kaotiskt och att vandra mellan storbildsprojektionerna blir både stressande och fragmentariskt.

 

Kvaliteten på verken är ojämn och ironiskt nog försvinner budskapet ofta bakom det tekniska utförandet. Framtidsmänniskan är antingen kall och empatilös eller så uppe i varv att någon tydligen har legaliserat amfetamin. Båda versionerna är obehagliga.

Bäst är det när teknologiska framsteg används som estetisk utgångspunkt, där konsten tolkar tekniken, i stället för vice versa. Som i Kerstin Hamiltons "Zero point energy", där forskare i rymddräkter dansar med nanopartiklar, eller i Daria Martins "Soft materials", som speglar den poetiska interaktionen mellan två människor och två robotar. De är två oaser av mindfulness i en jäktad värld.

Även Mika Rottenbergs "Tropical breeze" är intressant. Här får ordet sweatshop en bokstavlig betydelse, då god svett produceras och paketeras för att säljas och användas som parfym. Det fina kroppsarbetet kontra det fula.

Överlag är det en ganska obehaglig plats att besöka, denna digitala framtidsvision där människan är nära att tappa greppet som sig själv. Det ska bli skönt när robotarna tar över.