Nu upptäcks konstgeniet – som gick i exil i Kalmar

RECENSION | KONST. Jag har knappt hunnit hämta mig efter den oerhört välbesökta vernissagen för Berlinische Galeries anslående Lotte Laserstein-utställning – som nyligen flyttat från Frankfurt till Berlin – förrän jag anlöper Kalmar och köper Ölandsbladet.

Där, bredvid ”Till salu” som erbjuder ”Harpad matjord”, finns den enda radannonsen under ”Önskas köpa” – där en man från Sundbyberg efterlyser ”konst av konstnärinnan Lotte Laserstein, gärna i olja men även annat av intresse”.

Viel Glück, Mikael. Själv hittar jag inte en vare sig målning eller teckning av Laserstein på nätets auktionssajter. Där syns bara redan klubbade verk under de senaste åren, ofta mycket högt prissatta.

Så fastnar jag i Mörbylånga efter att ha missförstått den stokastiska busstrafiken men får lift hem med Maria, konstnär och dotter till poeten Nina Södergren och målaren Sigfrid ”Siffran” Södergren. De var en smula bekanta med den tyskfödda judinnan Lotte Laserstein som bodde först i Stockholm och sedan i Kalmar mellan 1937 och 1993, och Maria försvarar henne kraftfullt: att hennes porträttkonst inte uppskattades efter förtjänst i Sverige berodde på att hon gjorde beställningsverk på ”societetsdamer”.

Jo, vi är några stycken som vill dra i strid för Lotte Laserstein och kämpa till sista blodsdroppen. Jag blev nästan sur på Fredrik Sjöberg när han i sin underbara bok ”Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent” (2013) dissar hennes senare produktion under Kalmarexilen. 

Ljuvlig konst från Weimartiden

Laserstein föddes 1898 i Ostpreussen och växte upp i Danzig, numera Gdansk, samt i Berlin där hon gick på konstakademin. Utnämnd till ”mönsterelev” av den även han tyskjudiska konstnären Erich Wolfsfeld, professor vid Vereinigten Staatsschulen für Freie und Angewandte Kunst. Hon blev en produktiv och framgångsrik konstnär, räknades in i ”den nya sakligheten” och var på samma gång traditionellt figurativ och diskret upprorisk. Kvinnor som spelar tennis eller åker motorcykel, originella barnbilder. Att hennes ljuvliga konst från Weimartiden kom att bedömas som ”entartete” av nazisterna är nästan obegripligt och naturligtvis oförsvarligt. Men att vara kvinna av judisk börd och ha en lesbisk syster – Käte –var väl för mycket redan det.

Till detta hennes hjältinnehistoria som flykting: skenäktenskap, envis men fruktlös kamp för att rädda modern Meta som mördades i Ravensbrück, otaliga skrivelser till Utlänningsmyndigheten. Man kan bara baxna för denna kvinnas kraft. Och såklart konst:

Fräsiga, androgyna kvinnor med ”Bobikopf”-frisyrer, ett slags page, från det glada 1920-talet känner många av oss redan till. Från Jeanne Mammen, Ernst Kirchner och Isaac Grünewald till Sigrid Hjertén. Men Lotte Lasersteins bilder har sällan något jazzigt, skämtsamt eller hejigt i sig. Hon målar, förlåt det klyschiga, liksom själen i det hon ser – eller kanske rättare närvaron, stämningen. Som den jättestora målningen ”Abend über Potsdam” från 1930, betraktad som hennes mästerverk, ofta kallad ”Den sista måltiden”:

Tre kvinnor, två män och en hund på en balkong eller terrass mot en molnig stadsutsikt. Frukt och bröd på bordet, udda vinglas, melankoliska eller direkt sorgsna miner. Kvinnorna i svarta klänningar ramar in eller flankerar tavlan, vars mitt är kvinnan i gult – en svår färg och sannerligen inte påskaglad. Och männen! En utfläkt karl till synes uppgivet gloende på utsikten, den andre med blicken i bordet … och så hundstackaren i sin egen, underligt ögonöppna värld under linneduken. Inte konstigt att den i efterhand har tolkats profetiskt. Bara tre år senare skulle nazisterna stänga henne ute, och 1937 lämnade hon Tyskland.

Lasersteins näst mest kända målning är ”Rysk flicka med puderdosa” (1928), men själv är jag mer berörd av ett antal bilder där hennes favoritmodell, vän och musa Traute Rose poserar. Den asymmetriska frisyren, fasta blicken och bestämda näsan i exempelvis den olja från 1931 som ibland kallas ”Spanische Frau”. Penseldragens raffinemang och sinnligheten, på något mysko vis förstärkt av skuggan i bakgrunden.

Ni ser, jag är helt jävla okritisk. Därtill mallig plus lite svenskstolt. För vem nämns i Berlinische Galeries pressmaterial om inte Kalmarbon Peter Fors – den med mig jämnårige ”unge man” som upptäckte Lotte Laserstein 1983 och stödde henne livet ut. Fors var med henne i det sena och avgörande genombrottet i London 1987. Han har dessutom haft den ofattbara godheten att skänka mig en blyertsteckning av hennes hand, vilken kompletterade en annan i samma format, köpt för ett par tusen av en konstkunnig bondmora i Kastlösa.

Utställning planeras till Malmö

Utställningen i Berlin är kurerad av Annelie Lütgens, som till Jan Lewenhagen i Fokus (#14/19) säger att hon ägnat flera år åt Weimarrepublikens konst och doktorerat på Jeanne Mammen men ”hörde inte talas om Lotte Laserstein förrän 2003 i samband med den första utställningen i Berlin”.

Lewenhagen berättar också att Moderna museet i Malmö planerar en Lasersteinutställning 2021 eller 2022: ”Ett detektivarbete väntar.” Han citerar konstvetaren Anna-Carola Krausse, som bland annat har skrivit en biografi över Laserstein. Krausse tror att ”Lotte Laserstein lämnade efter sig 10 000 målningar och teckningar från sina år i Sverige”.

Okej, jag kan låna ut mina två. Då lika högt försäkrade som älskade.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.