Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Norrbottens mörker är också mitt

Residence in nature, Laino. Foto: DARYOUSH TAHMASEBI / FOTO DARYOUSH TAHMASEBI ©NORRBOTTENS MUSEUM
Detalj ur "En känsla av krig" av Karl Sjölund. Foto: LULEÅBIENNALEN
Nils Forsberg. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Luleåbiennalen sätter mörkret i centrum. Nils Forsberg återvänder till barndomens Norrbotten och möter sig själv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Det har hunnit bli mörkt när jag kör upp längs den liksom insprängda och smala serpentinvägen till Rödbergsfortet i Boden. Inga andra billyktor, bara mörker tills jag kommer så högt att stadens ljus syns. Det mörknar snabbt i Norrbotten i mitten av november, strax efter två går solen ner.

Men inne i bergrummen spelar tidpunkt eller årstid ingen roll. Där råder mörker, alternativt lysrör.

Ännu för drygt 20 år sedan var det få utan uniform eller särskilt tillstånd som hade varit här. Den klaustrofobiska vägen skulle göra det enkelt att eliminera oönskade besökare i händelse av konfliktsituation. Om kriget skulle komma. Vilket inte var orealistiskt fram till 1989.

Att återse det Norrbotten som jag lämnade för många år sedan med Luleåbiennalen som prisma är bland annat att se hur militariserad den här delen av landet var fram till det kalla krigets slut. Flygflottilj och luftvärn i Luleå, infanteri och artilleri och pansar och ingenjörstrupper samt helikopterbataljon i Boden, en stad i princip uppbyggd kring försvaret.

Broar var preparerade för att kunna sprängas vid invasion. Vägavsnitt kunde bli startbanor för stridsflyg.

Alien-filmerna

Där i Rödbergsfortet, som numera är museum, har Karl Sjölund i annars stängda utrymmen gjort ljud- och ljusinstallationer och av efterlämnad bråte byggt skulpturer. Pälsbeklädda objekt rör sig spastiskt, svävande och brummande bastoner ljuder ur högtalare. I ett rum står tomma tolvcentimetersgranater på golvet, ett rödaktigt ljusspel flimrar längst in. Det liknar scenen ur någon av Alien-filmerna, där de upptäcker monstrets äggkapslar i en grotta.

Det luktar fuktigt berg, metall och olja. Det är en lukt av vapen.

”En känsla av krig”, heter verket. Det är bland det bästa jag sett på länge av en svensk konstnär. Här gestaltas en paranoia som präglade det kalla kriget, och kanske alla krig före och efter. Rationell analys och mardröm som två sidor av samma sak.

Centrum för biennalen – som är utspridd över hela länet, utställningar i Jokkmokk (17 mil bort) och Lainio (30 mil) kräver en del av dem som vill se allt – är Luleå konsthall. Henrik Anderssons bildspel från Vidsel utanför Älvsbyn som är militärt skjutfält och där en jaktrobotprototyp modell 340 står glänsande staty mitt i byn anknyter till krigstemat, men Anja Örn gör ett fint verk om den av vattenkraftverken tämjda och tystade Luleälven. Alexandros Tzannos stora kulspetsteckningar hämtar former från en stiliserad stålverksindustri. Katarina Pirak Sikku utgår från mörkret i lågfjällslandskapet.

Här och var möter man Hanni Kamalys tunna metallskulpturer, gängliga, spretiga och vagt människoliknande. En Giacometti för vår tid och belägenhet, kroppar på gränsen till sönderfall.

 

 

Luleå från Dehli

Det övergripande temat för biennalen är mörker, men oavsett vad man tolkar in i detta är det en lågmäld stillhet som präglar utställningarna. Konstverken – och inte någon övertydligt beskäftig inramning som på årets "Modernautställningen" (Expressen, 24/10) – får tala i fred och belyser eller berättar på olika sätt om platser och historia.

I en annan underjordisk försvarsanläggning, Mjölkuddsberget i Luleå, vars ingång jag cyklade förbi hundratals gånger som barn, har indiska Raqs media collective sedan ett år tillbaka en installation som nu även ingår i biennalen. Den handlar enkelt uttryck om järn, från meteoriter till blodomlopp, men det är något annat som griper tag.

"The blood of stars" av Raqs media collective. Foto: HÅKAN ELOFSSON / LULEÅBIENNALEN

I en film varvas bilder på renar på en ödslig landsväg med vraket efter den Lancasterbombare som kraschade på en myr utanför Porjus 1944 efter att ha träffats av tyskt luftvärn över Norge, på gruvdrift och annat som för mig inte är något konstigt eller främmande. Det ter sig förstås annorlunda för en konstnärsgrupp från Delhi. 

Man kan säga att de exotifierar min barndoms landskap. Och jag älskar det. 

Som ung ville jag bara bort härifrån. Ut i den värld som ingick i Kulturen och Historien. Genom de utomståendes blick får nu min barndomsvärld betydelse, bekräftas och får ett värde. Det här var unikt och intressant, men det var inte skildrat så jag, eller vi, såg och förstod inte det. Nu ingår den också i de stora sammanhangen.

Det skapar rejäl kortslutning i huvudet att återvända till platser från förr och se konstnärer som jag annars sett som vuxen på stora utställningar runtom i Europa, men det blixtrandet är sublimt. För det kastar ljus över det mörker som är mitt.

 

 

 

 

KONST

LULEÅBIENNALEN 2018

Luleå, Boden, Jokkmokk med flera platser

Till 17/2

 

 

Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!