Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nationalmuseum siktar högt – och faller hårt

Barbara Kruger, ”Untitled (Your Body is a Battleground)”. Foto: JOCHEN ARENTZEN / SPRÜTH MAGERS
”Piss Christ” av Andres Serrano. Foto: ANDRES SERRANO / GALERIE YVON LAMBERT
Philip Warkander. Foto: OLLE SPORRONG / EXPRESSEN

När Nationalmuseum tar sig an jubileumsåret 1989 finns ingen hejd på infallen.

Philip Warkander ser en utställning som snubblar på sina egna ambitioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tre världsomvälvande historiska händelser ägde alla rum 1989: sammetsrevolutionen i Prag, protesterna på Himmelska fridens torg i Peking och rivandet av muren i Berlin. Bilderna från dem har med tiden blivit del av vårt kollektiva medvetna, en sammanfattning av det dramatiska skiftet mellan det överdrivna och uppskruvade 1980-talet och det minimalistiska 1990-talet. 

De tre händelserna är också utgångspunkt för Nationalmuseums ”1989 – Kultur och politik”. Till utställningens mer subtila förtjänster hör frågan om hur vår förståelse av en period skiftar över tid. Hur förhåller sig dagens bild av 1989 till den faktiska upplevelsen av att i realtid följa murens fall på tv och se bilder av den ensamma människan som står emot stridsvagnarna på torget i Peking?

Den ikoniska bilden från Himmelska fridens torg. Foto: STUART FRANKLIN / MAGNUM PHOTOS / NATIONALMUSEUM

Om tid är en variabel är rum den andra: ”Globala utblickar växlar med svenska perspektiv”, enligt en väggtext. Det är en bra tanke, men det som är utställningens styrka – dess snäva och tydliga avgränsning – är också dess svaghet. 

Följdfrågan blir nämligen hur urvalet gjorts: vems upplevelse och förståelse av 1989 är det som undersöks och gestaltas? Hur förhöll sig egentligen Sverige till den internationella utvecklingen under den här tiden? Vissa delar av urvalet ter sig självklart, annat framstår som mer godtyckligt.

Robert Mapplethorpe

Utställningens försök att knyta samman de världspolitiska skeendena med Nationalmuseums statliga uppdrag att främja konsten gör att fokus successivt förflyttas till konst- och designmässiga uttryck från 1989. 

Valet att visa Guerilla Girls affischkampanj, fotografier av Robert Mapplethorpe och Andres Serranos ”Piss Christ” hör till de mer lyckade. Det är verk med starka visuella kvaliteter samtidigt som deras ärenden är präglade av den då rådande tidsandan. 

Snygg är också fotoväggen som föreställer en av väggarna inne på Stockholmskrogen Rolfs kök, på vilken två Johan Kandell-stolar hänger, vilket är precis vad som gjorde den Jonas Bohlin-signerade inredningen stilbildande. Utställningens designavdelning är, inte oväntat, både intressant och engagerande.

Kärlek på Berlinmuren. Foto: GUY LE QUERREC / MAGNUM PHOTOS / NATIONALMUSEUM

Roxette och aids

Men, vad är egentligen relationen mellan politiska händelser, konst och design? Går kopplingar mellan världshändelser och estetik att förenkla så pass att allt ryms i ett och samma utställningsformat? 

Efter att ha besökt ett rum om 1980-talets kamp för yttrandefrihet och därefter blivit stående i ett rum med aids-tema hör jag Roxettes svängiga ”The Look” spelas i bakgrunden. Visst var allt detta en del av det sena 1980-talet, men intrycket riskerar att bli ett sammelsurium som förvirrar snarare än förtydligar.

Mycket av det som ställs ut anspelar på turbulenta och traumatiska händelser, där döden ofta väntar runt hörnet. För mig som minns 1989 är utställningen ett känslosamt återbesök. Tanken med den är inte dum, men med höga ambitioner blir fallet ofta hårt. 

Möjligen är den här utställningen exempel på en idé som är ”good on paper” men som är desto svårare att faktiskt genomföra.

KONST

1989 – Kultur och politik

Nationalmuseum, Stockholm

Till 12/1 2020

Philip Warkander är lektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.