När man går nära framträder nya saker

RECENSION. Inför Barbro Östlihns (1930–1995) stora dukar fylls jag av en motsägelsefullt rofylld oro. Det finns något milt och trösterikt över paletten, något tillfredsställande med målningarnas liksom arkaiska symmetri, teknikens precision som på avstånd gör det svårt att begripa att en människohand ligger bakom detta. 

Så vill man ha mer. Och går närmre. 

Nu syns andra saker, små spår av just denna människohand, men också former – fossilaktiga, eller som någonting man skulle kunna se under ett mikroskop – som inte framträdde innan. 

Nej, för nära! Nu vill man se hela bilden igen, den stillsamma och kyrkliga, och backar bakåt. Ändå går det aldrig att liksom famna allt med ögonen.

På Göteborgs konstmuseum är den stora Barbro Östlihn-utställningen luftigt hängd, så att besökaren tillåts ta in målningarna på just detta vis, på tjugo meters eller millimeters avstånd från duken. 

I sitt systematiska och konsekventa måleri utgick Östlihn från fotografier av husfasader och urbana miljöer som pirer, broar eller bensinstationer. De hämtades både från det 1960-talets New York där hon var en del av den konstvärld vars främsta företrädare då var namn som Roy Lichtenstein, Frank Stella och Robert Rauschenberg, och från hemstaden Stockholm.

Ett sådant grepp riskerar att reducera själva konsten till ett slags ursäkt.

I hennes anteckningsböcker syns foton och skisser som senare ska resultera i många av hennes mest kända målningar. Det är fascinerande att se rörelsen från det ofta ganska stökiga fotografiet till den stränga stil som förenar de ibland mycket olika målningarna: Färgfördrivningar i en behärskad palett som får mig att associera till samtida målare som Jesper Nyrén eller Ferdinand Evaldsson.

Utställningens texter är nästan lika strama som måleriet. Om målningen ”Erik’s house (Lego)” från 1965 står det till exempel att den, med sitt popkonstuttryck och personliga motiv hämtat från ett fotografi av sonen Eriks legohus, är ovanlig i konstnärskapet. Sedan sätter den klokt nog punkt, i stället för att fortsätta med någon halvbakad spekulation om Östlihns känslor inför moderskapet. 

Inte för att det ibland inte kan behövas ingångar och tolkningsförslag i den stilen – men i presentationen av kvinnliga konstnärskap, särskilt sådana som man skulle kunna komma undan med att beskriva som ”bortglömda”, kan det finnas en irriterande tendens att mytologisera biografin. Ett sådant grepp riskerar att reducera själva konsten till ett slags ursäkt, blott en förevändning för att vi nu ska få lära oss mer om denna spännande boss lady från förr i tiden.

Här syftar utställningsscenografin, texterna och katalogen till något annat: de aktiverar och skärper seendet, hjälper besökaren att umgås med dukarna. 

Gör det! Gå nära! Och backa sedan, igen.

Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.