Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Namnlös sidenväv tappar den röda tråden

Sidentyg från Nanjing.Foto: Millesgården
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Vävnad behandlas ofta som en konstform med litet k.

Valerie Kyeyune Backström ser en utställning där tyget blir en länk till det gudomliga. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. Jag tänker en del på namn, på upphov och på ära, för denna utställning är i princip namnlös: här finns inga Konstnärer med stort K att fästa upplevelsen på. Det är också typiskt för hur vävnad brukar behandlas. 

”Att väva siden” har bildningsambitioner – på några träsnitt får vi följa processen från silkesodling till färgning och väv, och vi får lära oss om mullbärsblad och råsilke. Sedan kommer rummet där Nanjing-brokaden hänger i våder. Den är vävd i en teknik som utvecklades och nådde sin förfining för över tusen år sedan, som endast fick säljas till hovet och nu finns på Unescos kulturarvslista. 

Det är en totalt sensorisk upplevelse, där de meterlånga tygen sträcker sig från himlen, som en länk till det gudomliga.

 

Vävstol från Ming-dynastin

Vissa finns företeelser ger en svindel, får en att inse människans litenhet: Grand canyon, skyskrapor, öppet hav – eller en utställning om Nanjing-siden. Det finns något så rörande i människans ambition, triumfen över det världsliga, trotset mot det alldagliga i att konstruera sådana här mönster. Att lära sig behärska vävstolen kräver 20 års arbete, två personer måste bemanna den, mönstertekniken närmar sig en dator med sina binära system.

På plats finns en rekonstruktion av en sådan vävstol från Ming-dynastin. Den är hisnande, flera meter lång och hög. Med jämna mellanrum tar två mästare plats och väver inför en fascinerad publik. Det uppstår något speciellt när lediga ska titta på arbete som underhållning. 

 

Baksidan av hantverket

Men trots ynnesten att få se processen, uppstår också frågor. Varför presenteras inte de som väver? Varför ges de inga namn? 

När utställningen ändå utgår så mycket ifrån hantverket, undrar jag också varför man inte valt att visa några baksidor. På brokaden som hänger ifrån taken kan man ibland se dem skymta, de miljontals trådar och komplicerade linjerna. De ger en konkret glimt av det enorma arbete som på framsidorna blir abstrakt.

 

KONST

Att väva siden

Millesgården, Stockholm

Till 27/5

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler av hennes artiklar här. 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om Googles gynnande av extremt innehåll med Malin Ekman och Jonathan Lundqvist. Kultur-Expressen finns även som podcast.