Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Munch och Knausgård är en perfekt matchning

Knausgård. Foto: Andre Loyning
MOT SKOGEN. Edvard Munch målade den 1897, och i utställningen med samma namns audioguide säger Knausgård om det omslingrade paret att det är "som om han aldrig kan komma henne riktigt nära”. Foto: Sidsel De Jong/EDVARD MUNCH

Karl Ove Knausgård har både skrivit en bok om och kurerat en utställning av Edvard Munch.

Therese Bohman åker till Oslo och ser Knausgård öppna en helt ny Munch-värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

”Mot skogen. Knausgård om Munch”

Munchmuseet, Oslo

Till 8/10

SAKPROSA

KARL OVE KNAUSGÅRD

”Så mye lengsel på så liten flate. En bok om Edvard Munchs bilder”

Oktober, 233 s.

Vilken perfekt matchning de är, Edvard Munch och Karl Ove Knausgård.

Två norrmän som blivit världsberömda genom sin förmåga att göra konst av livet, den förra genom att blotta sin själ i en serie epokgörande målningar, den andra genom att göra detsamma i en minst sagt massiv romansvit.

De är båda storheter liksom omöjliga att komma förbi, och som paradoxalt nog erhållit den statusen trots att de inte tycks ha haft några särskilt storslagna anspråk själva. Det är konstens förbannelse och välsignelse: allt som skapas börjar leva sitt eget liv och blir omöjligt att kontrollera så snart det lämnar sin upphovsman och släpps ut i världen.

I Munchs fall har det inneburit att han blivit synonym med sina allra mörkaste bilder från 1890-talet, trots att det bara utgör en del av hans produktion. Knausgård å sin sida har fått finna sig i att utmålas som demonisk kulturman, när den person som framträder i både ”Min kamp” och intervjuer snarare verkar känslig, mån om det lilla livet och ytterst obekväm i strålkastarljuset.

"Fyra kvinnor i trädgården" från 1926. Foto: Sidsel De Jong/EDVARD MUNCH

Nu har Munchmuseet i Oslo alltså parat ihop dem och låtit Karl Ove Knausgård agera kurator åt en utställning med titeln ”Mot skogen”. I samband med den släpps även Knausgårds ”Så mye lengsel på så liten flate” (”Så mycket längtan på så liten yta”), en bok om Munch.

 

LÄS MER -  Karl Ove Knausgård: Jag vågade inte intervjua Trump

Knausgård nyfiken och respektfull

Knausgård som konstskribent har vi redan sett prov på i essäsamlingen ”Själens Amerika”, och här fortsätter han på samma sätt, fast i längre format: Med ett respektfullt och nyfiket förhållningssätt till konsten, som tillåter både utsvävningar och djupt personliga reflektioner. Han närmar sig en rad andra konstnärskap som kan förbindas med Munch – Anselm Kiefer (vars hangarliknande ateljé Knausgård har besökt), Peter Doig, van Gogh. Lite ojämnt är det, och delar av boken består av intervjuer som jag hade kunnat vara utan. Det hela lyfter när Knausgård själv resonerar om konst och drar upp riktlinjerna för sin otidsenligt romantiska konstsyn, som handlar om närvaro, direkthet och känsla.

I viss mån överlappar boken texterna i katalogen till ”Mot skogen”, som verkligen är till god hjälp när man tar sig an den fullmatade utställningen (och med en audioguide, vilket jag vanligtvis brukar tycka är djävulens påfund, kan man se utställningen med Knausgård själv som ciceron i hörlurarna).

"Badpojkar", 1897–98. Foto: Sidsel De Jong/EDVARD MUNCH

Munch målade i 60 av sina 80 år i livet och lämnade efter sig en stor produktion. Runt 150 verk ingår i utställningen, många av dem har inte visats tidigare, eller åtminstone inte på närmare hundra år. Urvalet är följaktligen så långt det går att komma från en greatest hits-utställning: här finns inget ”Skriet”, ingen ”Melankoli”, ingen ”Svartsjuka”. Därmed är det som tydligast brukar förknippas med Munch, den uppskruvade ångesten, erotiken och döden, nedtonade. Och eftersom Munchs konstnärskap ofta presenteras i en biografisk tvångströja är det uppfriskande att det är känslan – vad annars – som fått styra Knausgårds disposition.


LÄS MER: Therese Bohman om en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund


Munch på gott humör

Utställningen består av fyra delar, ordnade efter stämningar. Den rör sig från ljusa målningar med människor i soliga miljöer där man kan ana en Munch på gott humör (sic! – ”han måste ha varit glad när han målade den”, dristar sig Knausgård att hävda om en av målningarna) – via dunklare landskap (framför allt skogar och vintermotiv) där människorna försvunnit, till inre kaos och mörker, för att sluta i en stor sal med porträtt, där de många helfigurerna bredvid varandra bildar en mäktig spegelsal.

Bäst tycker jag om den andra avdelningen, både för att flera av målningarna är magnifika (”Vår i almskogen” förflyttar mig på ett ögonblick till de vårskogar som fanns i min barndom, med lika knotiga träd), och för att det är så roligt att ta del av Knausgårds tankar om dem. Att låta en person göra ett helt subjektivt urval och tänka fritt kring konstverken ger utställningen en själ som utställningar hos de stora museerna annars sällan har. Som besökare håller man kanske inte alltid med Knausgård, men det är samtidigt fint med en kurator som ofta lyckas vända på det förväntade. Om träsnittet ”Mot skogen”, som lånat sitt namn till utställningen och som föreställer ett tätt omslingrat par, en naken kvinna och en påklädd man, säger han att det är ”som om han aldrig kan komma henne riktigt nära”. Den nakna kvinnokroppen är mannens förlust – så kan man också tolka maktbalansen i en sådan bild.

"Solen", 1910–13. Foto: Sidsel De Jong/EDVARD MUNCH

Finast är Knausgårds ord om den i mina ögon ganska oansenliga målningen ”Snölandskap från Thüringen”, där emotionerna stegrar sig till ett slags klimax: ”Den öppnade stora rum i mig, som bara bra konst kan göra, när det känns som att känslorna är större än mig, att de står öppna mot världen, att de nästan är världen.” Vad märkligt det är att det är så sällsynt med beskrivningar av själva konstupplevelsen.


LÄS MER - Therese Bohman: Idealiseringen av tjejgänget är kvävande

 

Känslorna förenar Much och Knausgård

De starka känslorna är helt klart det som tydligast förenar Munch och Knausgård. Flera gånger återkommer formuleringar som att Munchs storhet låg i hans förmåga att måla inte bara det blicken såg, utan också det blicken var laddad med – en variant av Mallarmés ord om att inte skildra saken, utan den effekt den framkallar, symbolismens själva fundament. Det är befriande att något sådant framhålls som ett ideal när så mycket annat som skrivs om konst i dag handlar om tanke snarare än känsla, eller om konst som kärl för idéer som har mer att göra med samhällsdebatten än med själens innersta rum.

För turisten eller den ovane museibesökaren är Munchrummet på Oslos Nationalmuseum antagligen ett bättre val än den här utställningen, men när jag går dit efter ”Mot skogen” och ser alla de mest berömda målningarna på rad känns det plötsligt som att bevittna skamlös konstnärlig populism.

”Mot skogen” är på samma gång en utställning för finsmakaren som för den som varsamt vill bli presenterad för en annan Edvard Munch än den som reproducerats i oändlighet på vykort och kylskåpsmagneter.

Den öppnar upp ett i flera bemärkelser klaustrofobiskt konstnärskap, presenterar generöst nya ingångar till fantastiska målningar som även de är nya, trots att de är hundra år gamla – vad mer kan man begära av en utställning?

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!