Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Motståndets NUG

Graffitikonstnären NUG har blivit mer diskret. Foto: Maja Flink

Tone Schunnesson känner graffitikonstnären NUG:s ursinne in på bara skinnet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

NUG

I know I ain't doing much, but doing nothing means a lot to me

Galleri Steinsland Berliner (GSB)

Stockholm, till 25/4

Redan under 1990-talet var Magnus Gustafsson, alias NUG, en erkänd graffitimålare, bland annat med sitt crew Vandals in motion. Men för en större allmänhet blev han känd först med verket "Territorial pissing" (2008), som kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth förklarade sin avsky mot.

Videoverket visar en maskerad NUG gå loss med svart sprejfärg i en rullande tunnelbanevagn. Han gör inte det som gjort gatukonsten välkommen in på gallerierna, slagkraftig systemkritik och estetisk lättillgänglighet, utan sprejar i stället ner vagnen fullständigt: golv till tak med armen i yviga rörelser, driven av en manisk frenesi. Passagerarna i vagnen sitter stilla.

När tåget stannar krossar han en ruta och slänger sig ut genom fönstret på perrongen.

Första gången jag såg det vände jag äcklad bort blicken och tänkte på skattepengar. Med tiden växte verket på mig. NUG:s sprejfärg började nästan kännas rent fysiskt, som det ser ut inuti kroppar fyllda med ångest, frustration och kemikalier. Att hans rasande färg var färg tagen ur mig, som om någon sprättat upp kroppen från halsen ner över buken.


Målningarna är fortfarande starka på galleri Steinsland Berliner i Stockholm, där han nu ställer ut, men jag upplever dem som mindre ursinniga. Färgen finns längs väggarna, men golvet är bara diskret nedfläckat. Dukarna är uppspända på rad och färgen pissad i lager ovanpå dem, och på väggarna emellan.

Någonstans bakom det nattsvarta drog han det första strecket, jag trycker handflatan mot färgerna som klibbar mot mina fingrar. Det är resterna av någon som har lämnat rummet och det är en intensiv frånvaro som får mig att önska att jag hade varit där när konstnären var det. Färgen väcker ett motstånd. Jag vill förstöra allt jag rör vid.


Tone Schunnesson

kulturen@expressen.se