Monet är kulturens motsvarighet till porr

RECENSION. Hur hittar man till konsten? För många börjar det nog på samma vis som för mig, med det mest motståndslösa konsthistorien har att erbjuda: de franska impressionisterna, och särskilt dess frontfigur Claude Monet (1840–1926).

De flesta skaffar så småningom en mer avancerad konstsmak. Kanske en som erbjuder mer tuggmotstånd än de snabba konstnärliga kolhydrater som Monet arbetade med: pastellfärger, blommor, solglitter.

På Artipelag kan man nu vältra sig i just dessa. ”Imagine Monet” är en ”konstupplevelse” i konsthallens ”artbox”, ett dunkelt rum utan fönster där Monets målningar projiceras på väggar och golv. De rör sig, ändrar storlek, tonar in i varandra, ibland med effektfulla men ganska fula animeringar som binder ihop dem. På bänkar och sådana där små vingliga museipallar sitter fullt med folk, alldeles tysta. En gynekolog jag gick till ett tag hade ett väntrum med väldigt fina fondväggar, jag kommer att tänka på dem. Vad väntar vi på här? Det känns snudd på existentiellt, och samtidigt bisarrt: En massa människor som glor på uppförstorade versioner av konsthistoriens mest reproducerade målningar.

Bildspelet börjar med ”Impression. Soluppgång” från 1872, hamnscenen från Le Havre som blev Monets genombrottsverk och gav impressionismen dess namn. Det är tidig morgon, dis i luften. I bakgrunden syns hamnens kranar, på vattnet två båtar, som kalligrafiska tecken. Över alltsammans hänger en glödande sol som kastar en lång spegling på vattenytan.

Hela golvet rör sig, man blir nästan sjösjuk.

Redan där börjar jag ge efter. Nog för att Monet är fruktansvärt uttjatad, men bra var han. Bättre än jag minns. På väggarna blir det dimma över Seine, smäktande stråkar, sedan klipp till Venedig, ljusskimmer över husfasaderna, gondolerna som små ärtskidor på Canal Grande. Sedan Paris boulevarder, ett myller av människor, de är överallt, hela golvet rör sig, man blir nästan sjösjuk.

Plötsligt är det högsommar i prunkande trädgårdar, kvastar av blommande gladiolus, dallrande, doftmättad hetta. Musiken tar i, nu är vi vid kusten. Klarblå hav med segelbåtar, vimplar som smattrar i friska atlantvindar, doften av salt och vatten. Sedan vyer av vidsträckta, franska landskap, pärlemorskimrande luft och lätta sommarmoln, det blir augusti, det blir popplar, mogna sädesfält och vallmo, en kvinna på promenad, det är Camille, Monets första fru, som dog i tuberkulos. Hon är fångad mitt i en rörelse, banden från hennes hatt dansar i vinden.

Jag känner mig plötsligt rörd. Eller, drabbad. Det är förgängligheten som vanligt. Tiden som går. Varför måste tiden gå? Varför måste sommaren ta slut? Varför måste människor dö?

På väggarna förstoras en målning tills varje penseldrag blir synligt, varje färgfläck, grängen i duken. Det visar hur nära Monet låg det abstrakta måleriet, men framför allt visar det på impressionismens trolleritrick, som i förlängningen är hela målarkonstens trolleritrick: det är ju bara prickar och streck, bara färg på duk – hur kan det se så verkligt ut?

Det är en föredömlig pedagogisk ansats, även om det är svårt att släppa att det inte är på riktigt: det är inte är måleri man betraktar, utan bilder av måleri, inte konst, utan bilder av konst. Samtidigt finns det något befriande i att det just bara är bilder, och att man slipper det ok av kontext som vilar tungt över både samtidskonsten och många institutioners presentationer av äldre verk: Eftersom det finns en uppfattning om att konst måste vara viktig för att förtjäna sin plats i vår tid, blir den omedelbara konstupplevelsen ofta underordnad innehåll och budskap.

Här finns bara ett närmast hypnotiskt flöde bilder.

I ”Imagine Monet” finns, på gott och ont, inga budskap. Här finns bara ett närmast hypnotiskt flöde bilder, samt det Artipelag på spa-prosa beskriver som ”en speciell atmosfär med en lugn och harmonisk känsla”. Det är konst som mindfulness, och som sådan fungerar den: Till slut har jag suttit på bänken i en och en halv timme, fullständigt glömsk om omvärlden, utan att märka att tiden har gått.

Det känns lite oklart vad det är jag har varit med om egentligen. Är det verkligen Monets målningar som har berört mig? Eller är det bildernas välkomponerade flöde tillsammans med musiken? Det känns manipulativt alltsammans, men å andra sidan: allt berättande är väl i någon mån manipulativt? Måste det vara fel att låta sig manipuleras?

”Imagine Monet” är på många sätt banal och enkel, en upplevelse som talar till ett slags basalt mänskligt behov, en kulturens motsvarighet till socker, alkohol eller porr. Samtidigt råder det nog ingen tvekan om att den just därför kan vara en inkörsport till tyngre konstupplevelser för en hel del besökare, och det känns liksom helt i sin ordning: det är med Monet det börjat för så många, det är med Monet det kommer att fortsätta börja.

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Andromeda”.