Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Moderna museet har bärgat en superstjärna

Lynette Yiadom-Boakye ”Citrine By The Ounce” 2014.
Foto: Lynette Yiadom-Boakye / Moderna museet
Lynette Yiadom-Boakye ”Condor and the mole” 2011.
Foto: Lynette Yiadom-Boakye / Moderna museet

Den brittiska superstjärnan Lynette Yiadom-Boakye visas i stort retrospektiv på Moderna museet.

Valerie Kyeyune Backström trollbinds av ett måleri som tycks stå i kontakt med själens innersta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Recension. Oftast är det vid statyer lusten brukar uppstå. Att få ta på konstverket, känna den kalla stenen mot fingertopparna. Eller kanske vid något textilt, ja egentligen allt som slarvigt kan benämnas som taktilt.

Brittiska Lynette Yiadom-Boakye gör något så klassiskt som olja på duk. Måleri, helt enkelt. Ändå överfalls man av samma impuls: Man vill gå fram och smeka de där ansiktena, låta tummen glida över dukens kind. Som vore de människor av kött och blod. Som vore de någon man kände.

Yiadom-Boakye arbetar med sina figurer som en författare skriver. De är alltså inte porträtt i klassisk mening, inga modeller finns, i stället jobbar hon med visuella anteckningar, intryck, musik. Den rytm som uppstår i måleriet.

Hon är också författare, och kanske förklarar det lättheten som hon diktar upp dessa fiktiva människor, får dem att kännas helt verkliga. Hur hon kan måla ansikten man vill smeka, tavlor som ser ut som ansikten man smekt.

Ögonen. Lynette Yiadom-Boakye har ett speciellt sätt att måla dem, en förmåga att fånga detaljer, känslor: Ett stråk vitt i det gula, ett enda penseldrag som besjälar bilden.

Hon har också konsthistorien i sina fingrar, ibland blir det nästan underbart övertydligt: Att stå framför ”The ventricular” eller ”Geranium love sonnet” och översköljas av samma röda regn som i Edgar Degas ”La coiffure”. Överallt kan dessa influenser anas.

Lynette Yiadom-Boakye ”The geranium love sonnet” 2010.
Foto: Lynette Yiadom-Boakye / Moderna museet

Men om många kännare vill lyfta vikten av vila när de talar om Yiadom-Boakyes konst, vill jag lyfta skälmskheten. För den finns där, förvisso bredvid de vilande, utbredda kropparna, men jag vill argumentera för att den är en del av samma projekt. Oavsett om man väljer att kategorisera detta som konstnärligt eller politiskt. 

Jag menar att de är samma. Jag menar att lika ovanligt, lika befriande som det är att få se svarta subjekt som just det, subjekt – som människor som lever och andas och tuggar, som sträcker ut sig i en dyscha, som avbildas i en plats av mellanting, i avslappning. Lika befriande är det att få se dessa skälmska leenden, dessa höjda ögonbryn, dessa sprudlande skratt. För är inte skälmskheten bara ett annat sätt att ta sig själv på allvar, att överordna sig i stället för att inordna, underordna?

Och nästan lika ofta som de vilande kropparna finns de där, de glirande.

Ändå är informationen i bilden oftast knapphänt, sällan råder febril aktivitet, sällan skildras kropparna i stort språng. Men det ska inte misstas för passivitet. Snarare känns tavlorna som att träda rätt in i en oavslutad scen, att få se några stillbilder ur något pågående: Sekunden efter att han gjorde slut, ögonblicket efter att hon dragit ett skämt – det är liksom precis där i mellantinget Yiadom-Boakye rör sig, och det är också därför hennes tavlor blir så laddade, hennes porträtt så levande. 

Som om vi betraktare inte är så viktiga. Som om de figurativa människornas liv bara pågår, även om de tillrättavisar oss ibland. Men oftast är de för upptagna med att leva. En kvinna som äter en frukt, några barn som sparkar i sanden, några män som bara har ögon för varandra. 

Kanske kan man störa sig på det tråkiga valet av väggfärg i utställningen – att visa henne i mörkröda eller mörka salar lyfter mystiken i stället för denna milt gula, men det är en petitess.

Lynette Yiadom-Boakye ”The counter” 2010.
Foto: Lynette Yiadom-Boakye / Moderna museet

Allra bäst är utställningens näst sista rum, rummet tycks som ett språng ut i det öppna. Här samsas ett antal monumentala dukar, där den vanligtvis grunda bakgrunden byts till något som liknar natur, landskap. Här sträcker en man ledigt ut sig på ett berg i Cádiz, här blickar en annan ut över en klippa. Ändå är allt satt i gungning: Även om landskapet smälter anas ändå vind, doften av gräs eller uppvärmd sten, den röda jorden som skvallrar om hetta i ”Hard wet epic”.

Sådan ynnest det är att få se detta, samtidsmåleri på högsta nivå, Yiadom-Boakye i sådan utsträckning, närmare 80 verk, rad efter rad av målningar.

Eller de två männen i ”The generosity”, nakna förutom de lysande kalsongerna, nedböjda i färd att ta på – eller av – sina strumpor. ”Amaranthine” är hypnotisk på många sätt, den prövande scenen, där en grupp män eller pojkar är i färd att stänga – eller knäppa upp – sin gylf. Blickarna som möts, den erotiska laddningen, men också annat. Också hur det underliggande färglagret orange ibland lämnas intakt, det får de unga männens kroppar att framträda självlysande.

Sådan ynnest det är att få se detta, samtidsmåleri på högsta nivå, Yiadom-Boakye i sådan utsträckning, närmare 80 verk, rad efter rad av målningar. Att man samlat hela hennes karriär, och att det bär. Eller nä, det lyfter, lyfter en från vardagens lunk till de vrår i en som bara riktigt bra konst kan nå.

De senaste verken är målade under Storbritanniens lockdown 2020, och visar att detta fortfarande är ett konstnärsskap i rörelse. Att samma utveckling man kan se från hennes tidiga alster, där penseldragen var färre och människorna oftare antog det skälmska, snudd på demoniska, för att sedan övergå till det mer detaljerade, nu verkar rört sig till en ny typ av färgbehandling, ytterligare en nivå i hennes oeuvre. Allra bäst visas kanske kraften i detta hos ”The stygian silk”. I en av utställningens sista verk har djuren fått breda ut sig, Yiadom-Boakyes bemästring av färgen svart får här fullkomligt lysa, i denna lika förkrossande som vackert mardrömsliknande rapsodi, där en ensam gestalt omringas av korpsvarta hundar. Där mörkret endast bryts av hyndornas lipande, skära tungor.


KONST

LYNETTE YIADOM-BOAKYE

Att flyga i förbund med natten

Moderna museet, Stockholm

Till 19/9


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.


Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.