Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Melankolisk chockterapi i Lars Tunbjörks bilder

Valerie Kyeyune BackströmFoto: Lars Tunbjörk.

Fotografen Lars Tunbjörk, som avled 2015, har lämnat efter sig ett enormt bildmaterial som nu ställs ut på Fotografiska museet.

Valerie Kyeyune Backström njuter av en generös utställning som förenar det absurt komiska med det mörka och smutsiga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. När Lars Tunbjörk för tre år sedan gick bort var det hastigt, mitt i språnget i sin fotografiska gärning. Efter lämnade han sig ofärdiga projekt, liksom en halv miljon negativ. På Fotografiska har hans änka, filmaren Maud Nycander, tillsammans med Hasse Persson från detta enorma urval satt ihop en generös retrospektiv som fungerar lika bra för en återblick som en första introduktion till en av Sveriges största fotografer.

Det ska erkännas att det händer något när man ser bildserierna tillsammans, rum efter rum av detta distinkta uttryck. Här blir hans känsla för komposition, för färg, att skapa ramar inuti bilden ännu tydligare. Vem annars fotar som måleri av Mondrian, eller får en servering i Avesta att se ut som Hopper?

Ur "Landet utom sig".Foto: Lars Tunbjörk / Lars Tunbjörks Stiftelse

Här finns såklart ett axplock från det som blev det stora genombrottet, ”Landet utom sig”, som skildrar Sverige under det tidiga 1990-talet – denna upplösningstid! – på köpcentrum, campingplatser, i småstädernas Domus-mittpunkt. Mitt i all prålig kommers, grälla färger och Pripps blå-somrar som de verkligen ter sig långt ifrån reklaminslag, göms lika mycket medkänsla som kritik.

 

LÄS MER – Dan Hallemar minns Lars Tunbjörk 

Sorgligt under ytan

I en utställningstext står det att Tunbjörk själv värjde sig mot det intellektuella, politiserande. Ändå är det med en politisk blick vi ser omvärlden, som Tunbjörk med sin hemgjorda ringblixt lyser upp och avslöjar. Hans fotografi har (nästan) alltid nära till humorn, och det är kanske den man först lockas in av.

Men när man skrattat lite hittar man alltid ett vemod, något djupt sorgligt under ytan, något smutsigt eller dolt. 

Oavsett om det rör sig om det glättiga 1990-talets upplösta folkhem, den sterila kontorsmiljön i Tokyo eller påklädare som kryper under kjolen på Galliano-modeller i Paris schangtila salar.

Ur "I love Borås".Foto: Lars Tunbjörk

Det som är så påfallande när man ser alla bildserier tillsammans är livets slående likhet, oavsett om man befinner sig på Skara sommarland, Wall Street eller i öknen. Det finns något bedrövligt i allt detta, de fåfänga försöken människan gör att lyfta sig ur sig själv, ge livet mening. Jag kan inte låta bli att tänka på Niki Lindroth von Bahrs kortfilm ”Min börda”, som har samma (absurda) humor och svärta.

Oavslutat projekt

Mot slutet skulle Tunbjörks fotografier bli mörkare, mer melankoliska. Det märks i den underbara ”Vinter”, som blev ett av de sista större projekten han gjorde. Där skildras det mörka halvåret med sällan skådad precision och hopplöshet. I all sin depp är de faktiskt upplyftande, en form av chockterapi för alla oss som uthärdar livet på denna avlastningsplats. 

Vintern återkommer i hans oavslutade projekt, i ett foto av en vält trädrot. Det blir en sorgsen påminnelse om vad som skulle blivit men aldrig blev.

 

KONST

LARS TUNBJÖRK

Tunbjörklandet - blicken från sidan

Fotografiska museet

Till 2/12

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.