Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Maxad megalomani hos Fredrik Söderberg

En av akvarellerna i Fredrik Söderbergs "Styx".Foto: Galleri Riis

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Fredrik Söderberg

Styx

Galleri Riis, Stockholm

Till 11/5

Det svenska, protestantiska kulturarvet har sedan många hundra år profilerat sig genom att ta avstånd från ornament och överdrifter. Att inte göra sig till är fortfarande fint: svensk design är till exempel ett under av smakfull minimalism.

Jag tänker det framför Fredrik Söderbergs akvareller, myllrande som vackra, detaljrika tapeter. Söderberg nämner också William Morris, britten som gjorde medeltidsinspirerade, intrikata mönster till tyg och tapeter mot slutet av 1800-talet, när han i en intervju får frågan om vilka konstnärer han känner sig besläktad med. Det är ett uppfriskande svar på många sätt.

Utställningen "Styx" handlar om färden mot dödsriket, med avstamp i den grekiska mytologin. På den odyssé som Söderbergs akvareller utgör färdas man i båt mot det okända, genom konsthistorien, som Söderberg lånar sina motiv från. Referenserna kommer dels från antiken och de bibliska berättelserna, dels från andra som också fascinerats av både linjen och mörkret: Dürer, Blake, Beardsley och den erotiske konstnären Franz von Bayros.

Några målningar är det absolut motsatta: Stränga, symmetriska, som arkitektskisser av fasader och tempel. Under alltsammans finns den strömning av mysticism som porlar genom samtidskonsten och som var ett bärande tema på förra årets Venedigbiennal. Allt är så utsökt målat att det är lätt att bli stående och bara betrakta linjerna och ytorna.

Även om temat är döden blir jag glad: över att det är en omättlig utställning, med konst som i sin tur tycks strålande glad över att vara just konst. Och över att Fredrik Söderbergs konstnärskap är som att få bevittna en samtida Carl Larsson, som helt skiter i att han är samtida, och bara bakar ihop allt han gillar från tusentals års konsthistoria till en storslagen, myllrande helhet.