Att karaktärisera Marianne Lindberg De Geer som konstnär är svårt, om det ens går. Det är svårt att bortse från en andra persona: Debattören.
Konstchefen som avgick efter bråket om Makode Lindes utställning (och kanske en hel del annat) på Kulturhuset.
Den tämligen slipade och stridslystna skribenten som bland annat på dessa sidor låter världen veta exakt hur dum, hycklande och stelbent den är.
Men det är konstnären som är i fokus nu, i en stor retrospektiv på Färgfabriken nästan året ut. Konceptuell, lekfull, associationsrik är ord som först kommer för mig inför verken från de senaste närapå 30 åren.
LÄS MER – Marianne Lindberg De Geer: Kulturhuset är kört i botten
Från de ångestfyllt skakande skulpturerna – människolika, tunga skepnader klädda i svarta sopsäckar och filtar – till gravstenar och en i granit inhuggen livslinje för konstnären och hennes familj rör man sig i utställningen sällan utanför den linje som lättast beskrivs med ordet jag.
Jaget i världen, det historiska, mediala jaget. Det överskridande jaget, som varken stannar vid köns- eller åldersgränser.
Kändisen Lindberg De Geer
Den serie kollage som väl är mest bekant i Marianne Lindberg De Geers oeuvre, ”Jag tänker på mig själv” (påbörjad redan 1992) tar en hel vägg i anspråk på Färgfabriken.
En kollagevägg av kollage, det är mycket snyggt och mycket konsekvent. Här är konstnären alla människor.
Hon stirrar ut ur bilden, blir avrättad, är kändis, tar plats i hela det populära och mediala bildflödet.
LÄS MER – Marianne Lindberg De Geer: Bob Dylan är en dålig konstnär
Ut från denna kraftfulla vägg strålar utställningen. Eller centrifugerar. Den är smart byggd, växer genom sina många siktpunkter. Det första som möter besökaren är en hög vägg, en baksida. Utställningen vänder sig inåt.
Konstnären är en skärgård
Allra längst in livslinjen, verket ”Jag tänker på mig själv – och min familj” från 1997.
Där förutspås familjemedlemmarnas framtida åldrar och frånfälle, i en axel som sträcker sig så långt in i framtiden att de alla är borta.
Ödestungt, visst, men också med en blinkning till den där paradoxala döden som både tittar fram i livet och håller sig på avstånd.
Jessica Kempe menar i en katalogtext att Lindberg De Geers konst är som en arkipelag, flera öar som utgör utgångspunkter för skapandet.
Det ligger mycket i det, särskilt när öarna hänger samman.
LÄS MER – Marianne Lindberg De Geer: Därför skulle jag aldrig bära fittmössa
Den gemensamma populärkulturen är en jagkultur, lika mycket som den innehåller landskapsmålningar och porslinsdjur. Och gravstenar i diabas.
Det outtröttliga omformandet som Marianne Lindberg De Geer ägnar sitt konstskapande ger inte bara spännande konstverk, det är en kreativitetsboost.
En selfie är ingen konst
Selfiekulturen tillåter hennes verk att smälta in på ett nytt sätt, vilket kanske också gör dem mattare än de var från början.
Starkare fungerar faktiskt de små ”Öar/Tablåer” som visas på ett snurrande podium. Leksaksfigurer och prydnadssaker blir pyttehistorier, små noveller som balanserar på livets kant.
De är på väg, precis som utställningens titel. Och ”Full speed ahead” behöver inte betyda tunnelseende – det är också lättare att hålla balansen när det går fort.
KONST
MARIANNE LINDBERG DE GEER
Full speed ahead
Färgfabriken, Stockholm
Till 26/11
ULRIKA STAHRE
Marianne Lindberg De Geer är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras utställningen av Ulrika Stahre, konstkritiker och redaktör på Aftonbladets kultursida.