Någon, jag minns inte vem, delade upp skrattets historia i två huvudgrenar. Dels har vi svartskrattarna, och innan någon får hjärnblödning: det har inget med skämt om hudfärg att göra. Det är det cyniska skrattet, det sofistikerat sneda, ironiska leendet över sakernas tillstånd. Charles Baudelaire är svartskrattets portalfigur, Michel de Montaigne en förfader från 1500-talet.
Sedan finns det frustande gapskrattet, den burleska och mustiga humor som bygger på deltagande och ofta handlar om snubbel, kladd och kropps(dys)funktioner. Det brukar klassas som folkligt. En annan författare från den franska renässansen, François Rabelais, är milstolpe här.
Svartskrattet verkar genom den exakta, smarta observationen för en publik som förstår, det frodiga gapskrattet använder massverkan och överdrifter. Gränslöshet är inte ett bekymmer, den är själva huvudpoängen.
Makode Lindes konst närmar sig det senare. När hans "Negerkungens återkomst" nu öppnar på Kulturhuset i Stockholm är det mot bakgrund av en debatt om utställningens titel, en konstchef som avgått i konflikt med institutionens högsta chef och ett åsiktsutbyte i sociala medier utan motstycke.
Vid ingången ombeds man anonymisera sig med en svart balaklava med stor röd mun och spretiga tänder, alternativt trä en papperspåse över huvudet. Sedan träder man in som i en mörk grotta full av ett myller av stympade lemmar, statyer, en gravsten över barnboksfiguren Lilla hjärtat, huvuden spetsade på pålar ... Allt är svartmålat.
Det är som ett besök hos Kurtz i "Mörkrets hjärta" och man inser att Linde ligger nära det en uppburen konstnär som Jan Håfström ägnar sig åt, det är bara roligare.
För åt den visuella bombmattan, rörig och överlastad och tjatig som en unge, går det till slut inte att låta bli att fnissa. Vilket blir jobbigt - skratta åt svarta ansikten, det gör man väl inte?! Men fällan är gillrad. Motsatsen, att stå och titta på blackface efter blackface med allvarlig konstkännarmin känns otroligt fånigt. Kanske är det tur att man är maskerad.
Makode Lindes kritiker tycker att han går rasisternas ärenden genom att använda kränkande stereotyper. Kulturvärlden vet inte riktigt hur den ska hantera honom.
Det finns en förväntan på att Linde ska representera en grupp, en hudfärg, men då Linde vill vara konstnär och inte reduceras till en vandrande identitet blir det kortslutning. För det karnevaliska skrattets tradition erkänner inga hierarkier alls, den skrattar åt allt (vilket hos en vänster med anspråk på folklighet har väckt en del irritation genom åren). Man kan säga att den faktiskt gör så att inget är svart eller vitt längre.
Fundera på det ett tag.
Är inte det något alldeles fantastiskt?